Sida 311
Viktor Rydkergs sista sommar.
©9gagé3«x^»g=sg&»©»£fc»®s^9«sfi&5te=>&s©
fjnmlenä btå.
?u underbara dunkla klarhet, du himmelska blå. som leende sänker dig till mig och lyfter min själ till svala rymder och helig stillhet!
Du ljufva Nirvana, där, badad i renhet, jag andar mig ut i oändligheten, men, samlad igen i en återandning, döpt i trånad sjunker tillbaka i jordens stoft!
Jag känner mig din frände, himlaborna! Till ariskt hlod, det renaste och äldsta, till svensk jag vigdes af en vänlig norna.
Mitt folk har till symbol af sina anor fått himmelsblått i väna barnaögon och himmelsblått i ärekrönta fanor.
Viktor Rydberg.
E keliden sommaren 1895.
Sista minnet.
Mitt sista minne af Viktor Rydberg är från en sommareftermiddag 1895, då han vandrade uppför backarna å Ekeliden, lefvande i sina skaldedrömmar, glad att vandra å sin egen mark, och plötsligen sände en vänlig hälsning upp till några kända ansikten på hans balkong. Ingen skulle anat, att den kraftiga, oböjda skepnad som vandrade där — en skön själ i en skön kropp — med starka steg närmade sig de sjuttio åren. Han skulle icke nå dem. Och som ofvan
sades, det var nog en lycka för honom själf. Honom sparades afmattningens och afblomstringens lidanden och att öfverlefva det bästa inom sig själf. Den bästa gåfvan — hade han ju själf förkunnat — är att hafva lefvat länge och verkat troget och under hvitnande lockar fått dö en högsinnad, varmhjärtad ynglings död.
Den lotten vardt honom beskärd, fast lockarne aldrig hunno hvitna.
Karl Warburg.
Källa: Project Runeberg ·