Sida 52
SVERIGES FÖRSTE STATSMINISTER.
Statsministerembetet inrättas genom grundlagsändring den 23 Februari I876.
REGERINGSFORMEN.
§ 5.
Stats-Rådet skall bestå af tio Ledamöter, bland hvllka Konungen utnämne en att vara Statsminister och Stats-Rådets främste Ledamot. Dessa äga att alla i Stats-Rådet förekommande ärenden öfvervara. Ej må fader och son eller bröder på en gång vara Ledamöter af Stats-Rådet.
A. O. WALLENBERG:
Men jag finner i Grundlagen tydligen stadgadt, att det finnes en primus inter pares, ehuru valet af densamma blifvit så be-gränsadt för Konungen, att han dertill måste utse den, som der-jemte eger specialkunskaper att vara chef för Justitiedepartementet; och det är denna olägenhet jag jemväl afsett att undanrödja med ifrågavarande förslag.
Konungen bör ega rätt att till sin statsminister och främste ledamot bland Konungens rådgif-vare, kalla den han dertill finner lämpligast, utan att samma person nödvändigtvis behöfver vara chef för Justitiedepartementet.
Louis de Geer.
G. WENNERBERG:
I afseende på den naturliga ordningen sakerna emellan lär oss ju erfarenheten, att först plägar det parlamentaristiska styrelsesättet inställa sig, och som ett barn af detta kommer sedan konseljpresidenten. H vad vilj a vi nu göra ? - Här vill man hafva en konseljpresident först, och sedan det parlamentariska styrelsesättet, en »filius ante pair em*.
Man har förebrått mig, att jag målat följderna af det framlagda förslaget i mörka färger och att jag ser spöken på ljusa dagen. Ja, derom har jag ingenting annat att säga, än att jag verkligen gör det och att jag icke har funnit dem behagligare för det.
När jag blef statsminister.
Jag gaf vika för frestelsen att icke låta slå mig och talade för saken äfven i andra kammaren, der den gick med stor majoritet. Häröfver blefvo de afgångna ännu mera retade; och nu lades an på att få kungen att vägra sanktion. Erik Sparre gjorde till och med knäfall. Då det emellertid var efter kungens uttryckliga medgifvande, som jag uppträdt, kunde han icke åtra sig, ehuru han började vackla. Jag gjorde allt för att öfvertyga honom, att icke statsministern skulle blifva någon vice konung; att jag skulle stanna qvar, om han ville nämna Lagerstråle, att ej högre lön skulle begäras än för justitiestatsministem, och att Bjömstjema, utom konseljen, skulle fortfarande taga rangen af honom o. s. v. Slutligen blef saken klar med kungen, men nu började Bjömstjema krångla och förklarade, att han icke kunde underkasta sig en sådan degradering som att upphöra att vara
statsminister, sedan han en gång blifvit dertill nämnd. Förgäfves åberopade vi, att grundlagen ställde honom lika högt, oaktadt titelförändringen, och att det nu var för sent, då han förut förklarat sig icke hafva något emot, att förslaget understöddes på riksdagen. Han var obeveklig och ville gifva in sin afskedsansökning dagen före sanktionen. Ingen hade trott denna ömklighet vara rätta orsaken till hans af-gång, utan den hade naturligtvis tillskrifvits sjelfva grundlagsförändringen. Jag kom dock underfund med, att hela saken var ingenting annat än titelfrågan, och måste för att undvika en kris midt under riksdagen beqväma mig att tillstyrka den dumheten, att han under min tjenstetid skulle få behålla titeln statsminister, fastän hans embete icke kallas så af grundlagen.
Louis de Geer.
52
Källa: Project Runeberg ·