Sida 207
Till Amerika!
i
7
Utvandrareskeppet »Orlando» å Göteborgs redd våren 1880. Efter skizz af L. Janssen, tecknad af O. Krumlinde.
Ur Allan-Linjens parlör.
Svenska
Har ni inte arbete för mig?
Det vet jag ej, hvad kan ni uträtta.
Jag är van till jordarbeten och kan gräfva; jag kan plöja, passa hästar och är van till att köra både två och fyra. Jag har förr varit dräng i Malmö hos en handlande.
Uttalet
Häv ju no vork for mi?
Äj dont nå, ouat, kan ju du?
Äj äm jus'd tu digg-ing änd farming. Äj kan plou, täk kär ov horses, änd kan driiv båth ä tiim änd e döbbel tiim. In Malmö äj häv vork’d for a groserimän.
Petter Jönssons resa till Amerika.
Och Petter Jönsson han såg i »Fäderneslandet»,
Att embetsmännen förstört det nordiska landet.
Då blef han ledsen och tänkte »jekeln anamma!
Jag tror jag kilar min väg och det med detsamma».
Mel.: »Och far min salig han, var en vestgöte han, han.»
I våta byxor han stod vid masten och lipa’:
Det var så kallt så, och magen började knipa!
Då kom en båtsman, tog Petter Jönsson i nacken, Liksom en hundvalp och slängde ner’ en på »backen».
Han tog sin plunta och stoppa’ matsäck i kistan. Och af polisen hans namn blef uppsatt på listan. Ur venstra ögat han sköt bort tåren med vanten, Tog Gud i hågen och gaf sig ut på Atlanten.
Der låg nu Petter, och vattnet »sqvalpade om’ en», Och sjclf han trodde, hans sista timme var kommen. Men båtsman skratta’ och ropade i hans öra:
»Hvad tusan skulle du på galejan och göra?»
Han ville bort till det stora landet i vester,
Der ingen kung finns och inga kittsliga prester; Der man får sofva och äta fläsk och potatis,
Och se’n med flottet kan smörja stöflarna gratis;
Men stormen tystna och solen sken öfver skutan.
Då vakna’ Petter och trilla’ ner i kajutan.
Han tog en långsup, tog två, kröp ner under täcket; Och på tre veckor han se’n ej syntes på däcket.
Der ingen länsman törs stöta bonden för pannan, Och renadt bränvin kan fås för sex styfver kannan; Der mera pengar det finns än loppor i Trosa —
Dit ville Petter, och dit han styrde sin kosa.
På skeppet stod han och liksom höll sig för magen ; Förty hans själ var af mycken ångest betagen.
Det stod ej till att gå ned och lägga sig heller,
Ty stormen blåser som bara hin, när det gäller.
Ett gudslån (om man ej räknar oxstek och limpa) Han ej fått i sig och våt han var som en simpa.
Uti sitt förskinn han utgöt hela sin suckan
Och snyfta’ bittert: »Ack den som vore vid luckan!»
Först när i Newyork på redden skutan låg inne, Kröp Petter fram, ack ! men magerlagd som en pinne. Med sorgsna blickar han mätte förskinnets stroppar. Och bad, för Guds skull, om några koleradroppar.
I Castle-garden han slog sig ner vid sin kista Och åt och drack, så han kunnat andan sin mista. Så bar han kistan och alltihop till en jude,
Som sa’: »Mein Herr firti Thaler kan jak wohl bjude».
Men Petter Jönsson till hamnen styrde sin kosa,
Och da’n derpå reste han tillbaka till Trosa;
Och förr ska solen väl spricka sönder i kanten,
Än Petter Jönsson far ut igen på Atlanten!
207
Källa: Project Runeberg ·