Sida 379
l899
Strindbergs ”Gustaf Vasa” och ”Erik XIV”.
»Gustaf Vasa» på Svenska teatern den 17 oktober 1899.
När den skald som inom svensk dramatik står utan medtäflare sent omsider beslöt sig att fullfölja den sceniska Vasasaga han vid ett par och tjugu års ålder med »Mäster Olof» så glänsande inledde, skulle förväntningarna på det nya dramat naturligtvis ställas högt. Och »Gustaf Vasa» sviker dem icke. Med en scenkonst som endast den otroligaste naivitet kan tillvita brist på teknik har Strindberg förstått att ställa fram nationalhjälten, »Guds underman», i hans storhet, utan att pruta af på hvad som hos honom kunde finnas smått, i hans fel och förvillelser, utan att dessa kunna fråntaga gestalten dess sagostorhet.
Bland de spelande är först' att nämna hr Hillberg, hvilken på ett i sanning lysande sätt utför konungens roll. öfvertygelsen, den obevekliga energien, förmågan att imponera på omgifning, det uppbrusande lynnet med underströmmen af godmodighet och hjärta, allt kommer hos denna ståtliga kämpagestalt till sin fulla rätt, och hr Hillbergs diktion har aldrig varit mera klar och precis än här. Rollen erbjuder nog ej så tacksamma effekter som Gerdt bokpräntares, men man kan tryggt säga att hr Hillberg nu utför den mognade, vise konungen med samma förstående säkerhet och samma behärskning af uttrycksmedlen som då hans glödande fanatiske Gerdt för snart tjugu år sedan på samma skådebana förde »Mäster Olof» till seger.
---------hr August Lindberg Mäster Olof, den forne
entusiastiske reformatorn, nu mognad af år och erfarenheter. Hr Lindberg ger utan öfverflödiga understrykningar full pondus åt hans många djupsinniga repliker och lyckas särskildt väl i fjärde aktens stora scen med konungen.
Hr de Wahls prins Erik har många goda moment och skådespelarens sätt att säga rollen förtjänar allt erkännande. Däremot kräfva nog hållning och rörelser mera behärskning. Hr Svennbergs Göran Persson är lyckligt tänkt och utförd, det är mycken färg och kläm i hans framställning af den cyniske skeptikern, och man har här åter ett bevis för att karaktärsrollerna äro det område där han har sina bästa lagrar att vinna. I allmänhet erbjuda kvinnorollerna inga särskildt tacksamma uppgifter. Pehr Staaff.
»Erik XIV» på Svenska teatern den 30
november 1899.
Hans fantasi har med suverän frihet tillägnat sig det gifna historiska stoffet och omformat det efter sitt beläte.
Däremot skulle jag för min del intet haft att invända, om blott icke godtycket och nycken sedan så ofta fått vara rådande vid utarbetandet af detta personlig-gjorda stoff. Men när man läser detta drama, får man det intryck, att det första bästa infall tagits för godt och kastats ned på papperet; författaren har i ett slags öfvermodigt själfs-våld fritagit sig från all kontroll, allt utväljande, allt öfverarbetande, all konstnärlig tukt; då hans gestalter icke omedelbart, genom ett lyckligt sammanträffande, fogat sig efter hans vilja, har han obesväradt skjutit dem åt sidan, själf trädt fram och talat, icke genom dem, utan i stället för dem, och allt emellanåt glömmer han sitt verk för sig själf.
Med denna personliga reservation återstår det mig icke annat än att konstatera den stora och afgjorda framgång »Erik XIV» i går rönte och som fullt kan mäta sig med »Gustaf Vasas». Publiken var hela tiden djupt intresserad, och bifallsyttringarna efter hvarje tablå mycket starka och enhälliga, efter slutet utmynnande i en fordran att få hylla författaren, som dock icke kunde uppfyllas, då han icke var närvarande å scenen. Till framgången bidrog den mycket vårdade och verkningsfulla iscensättningen, af hvilken hr Molander har hedern, och som lät författarens rent sceniska genialitet framträda i all sin glans, äfvensom det goda, på en hand alldeles förträffliga återgifvandet af hufvudrollerna. Det var hr Svennberg, som hemförde aftonens vackraste lager. Hans framställning af Göran Persson var ett genomtänkt och i alla detaljer fulländadt konstverk, bland det allra bästa, som skådespelaren någonsin presterat. Den från »Gustaf Vasa» bibehållna masken hade fått ett drag af höghet och viljekraft, som äfven präglade hela gestalten, och som utmärkt karakteriserade den personlighetens växt i och med uppgiften, som författaren så vackert skildrat. Hr de Wahls återgif-vande af Erik XIV:s svåra och fordrande roll stod icke i jämnhöjd med hans återgifvande af samma roll i »Gustaf Vasa», något hvartill icke skådespelaren ensam är skuld.
Tor Hedberg.
Emil Hillberg som Gustaf Vasa.
379
Källa: Project Runeberg ·