Sida 315
1
8y5
Om humor och satir.
Af Per Hallström.
Satiren och humorn äro bröder, att utreda deras stamträd skulle föra oss in på alltför djupsinniga psykologiska forskningar, det må vara nog att anmärka, att, när de föddes, dansade en stjema, liksom för Shakespeares Beatrice.
Man skulle knappt tro, att de vore slägt en gång, när man ser i hur olika ära de hållas.
Satiren behandlar man alltid som mauvais sujet, man ger humorn ovett eller ett skyggt erkännande och beklagar, att han inte hunnit krypa ur sitt skinn ännu, uppmanar honom att böja sig vid korset, eller skaffa sig ett hem och goda tofflor och en tryggad ställning och litet punsch och att tämja sitt elaka hjerta. Humorn, honom har man inga bekymmer för, hvarken i detta lifvet, eller det tillkommande, han är ädel, man blir sjelf litet ädel genom att uppskatta honom och säga honom artigheter och gör sig fortjent af att se sig sjelf på en god middag. Är han frispråkig, så är det bara snillets rättigheter, som göra sig gällande, är han fattig, så förtjenar han att snart bli rik, är han rik, så är han desto mer att beundra, som af sin naturs öfverflöd drifves att dela med sig af glädje och till och med skratta hjertligt åt dem, som nätt och jemt äro värdiga att stå i samma adresskalender som han.
Men ändå äro de båda bröder.
För satiren är skrattet också bara ett vapen, för humorn är det en kudde att hvila på och som sådan ett ypperligt surrogat för det goda samvetet. Minst passar humorn för de unga. Den är slutet på en utveckling, den leder till intet, kanhända inte ens till himlen, hur firad den än är här — låt oss komma ihåg, att Kristus aldrig var humorist, väl ironiker och kanske en smula satiriker, om man ser efter väl. Och om de skulle komma till himlen, dessa goda men-niskor som funnit lifvets lösning i humorn och dertill, likt de goda hjer-tan, de äro, tro på ett lif efter detta, hur skall det gå dem? Måste de inte genom hela evigheten sitta och le och suga på allt det myckna komiska och besatt lustiga, de samlat upp här nere — det är ju resultatet af deras lif, det är ju deras gepäck till andra verlden, det är allt, hvad de ha att kläda och föda sig med der, ifall det var uppriktigt, deras skratt.
Satirikern kommer kanske inte heller
till himlen, men det gör honom mindre! Han är inte så förtjust i tillvaron, han är pessimist, när han är filosof, och revolutionär, när han sysslar med det praktiska, han är till för striden. Humorn är digererande bara, den är till för att äta och hvila, den är intellektuell matsmältningsprocess.
Den är till för att ligga i nattrock på en soffa och önska alla en lika god middag, som han sjelf har fått, och skratta åt den tid. då han var en svulten satir, som hade flammande idéer om rätt och orätt och få bekanta och aldrig blef bjuden på någonting.
Jag är öfvertygad om, att den förlorade sonen var humorist, när han kom hem, och hade en hel del lustiga saker att berätta från svinen, derför blef han också väl sedd. (I vårt land är det förresten till en stor del från svinen sjelfva vi fått våra populäraste humorister.)
Men min mening är nu visst inte att dra ner humorn för lågt i den allmänna aktningen, om jag också hade den illusionen att kunna göra det, jag har inte alls lust att vara doktrinär, vill visst inte sluta in min fiende i en kedja, har inte heller försökt att få länkarna att sluta hop rigtigt. Det var ingen afrättning, jag ens på aflägsnaste vis drömde om, bara en fäktöfning med vår välfödde vän, det förargar en lätt, när en person har det alldeles för makligt och hvilar i nådens sol, medan hans närmaste slägt för en osäker tillvaro och knappt har bandhundarnas respekt.
Må vi skratta med humorn, äfven om han inte är af det största slaget, bara han roar oss, han är nyttig som korrektiv för böjelsen att ta sig sjelf högtidligt, men ädel i någon lysande grad är han inte. Må vi derför inte göra en afgud af honom, det är inte bra i ett makligt land att maklighetens estetiska principer sättas för högt, det är heller icke nyttigt för humorn sjelf, ty han har af naturen böjelse för korpulens och öfverdrifven beundran smittar till sjelfbeundran, och denna åter leder med en dylik konstitution till dästhet. Må vi helst blygas en smula, när vi ha skrattat för länge med hans skratt, och icke hålla minst af den humor, som har satirens dolk någonstans i kläderna.
»NORDISK REVY» Utg. Erik Thyselius.
PER HALLSTRÖM 1895:
Vilsna fåglar. Purpur.
En gammal historia.
315
Källa: Project Runeberg ·