Sida 63
Deras dom och afrättning.
digema och gick vid sin själasörjares sida med säkra steg, nedsänkt blick och hopknäppta händer uppför bryggan till schavotten dit skarprättaren förut begifvit sig. På ett par stegs afstånd från stupstocken stannade presten. Hjert följde exemplet och lade sig ned på sina knän alltjemt med händerna sammanknäppta till bön. Någon synnerlig rörelse kunde icke hos honom förmärkas. Derefter läste predikanten en bön och lade sin hand på den lifdömdes skuldra. Det var signalen till den blodiga aktens början.
Hjert reste sig upp utan synbar ansträngning och aftog hatten, som han lade på schavotten. Under det att han uppknäppte ytterrocken, lät han sin blick då och då
sväfva ut öfver folkmassan. Äfven ytter- 7. ~. ,, ,,
J Konrad Pettersson rocken lade han bredvid sig å schavotten
liksom den inre rocken och västen. Derpå
aftog han sin hvita halsduk, uppknäppte skjortan och nedvek densamma mycket omsorgsfullt. Sedan denna afklädning försiggått utan någon annan persons biträde, tog Hjert sin själasörjare i famnen och kysste honom, lade sig derefter åter ned på schavotten, inpassade hakan i stupstockens urholkning och utsträckte benen, så att kroppen blef liggande i fullkomligt rak ställning, ögonbindel hade delinqventen undanbedt sig.
Knappt hade Hjert hunnit att placera sig, förrän skarprättaren skyndade fram, fattade sin under ett par granqvistar dolda bila och skilde med ett enda kraftigt och väl riktadt hugg hufvudet fullständigt från kroppen, så att det rullade ned på schavotten. En tjock ström af blod sprutade fram ur de afhuggna ådrorna, och ögonblicket derefter rusade ur folkmassan personer, försedda med glas och skedar för att upphemta blod. En eller annan lyckades, men kronobetjeningen dref de flesta tillbaka.
Dagens Nyheter.
Tectors afrättning.
8 maj i8j6.
En mil från Visby stad ligger Stenkumla backe alldeles invid kyrkan af samma namn.
Fyrahundra bönder voro uppbådade att bilda spetsgård. De flesta hade infunnit sig. Med h vilka känslor behöfver j ag ej beskrifva.
Redan vid sextiden samlade sig åtskilliga nyfikna. Dessas antal var dock ej större än att det klockan sju, uppbådet inbe-räknadt, uppgick till endast mellan 7 å 800 personer. Klockan en qvart öfver sex uppläses dödsdomen och spetsgården formeras. Denna är omkring 150 alnar i längd men endast nära 50 i bredd. Marken är stenig och ofruktbar. Sparsamt sticka grässtråen upp mellan stenarne, och sommartiden är den största prydnaden den torra »Kattfotsblomman». I fonden ligger Stenkumla kyrka och mot norr en liten talldunge. För övrigt ligger slätten rundtomkring. I skogsdungen ses vid pass 30 å 40 åkdon, der qvinnorna
stå vid hästarne. De gå ej fram att öfver-vara det hemska skådespelet. Och vare det Gotlandsqvinnans heder!
En qvart före sju stannade droskan med dödsfången på denna sidan talldungen.
Tector är af medelhöjd, slank och spenslig, dragen äro magra, nära nog skarpa, men de uttrycka nästan barnslig enfald, om ej rent af idiotisk beskedlighet. Tector begär penna och papper och skrifver till fängelsedirektören, löjtnant Miihlenfels, och dennes familj. När han skrifvit färdigt brefvet faller pennan ur hans hand, han fattar åter den lilla bukett af blå och hvita hyacinter som den menniskoälskande direktören stuckit i hans hand vid affärden från fängelset.
‘LuncTvist Tector ^an hjelpes ur droskan, och ledd af två personer stapplar han fram till och genom spetsgården. I dess midt har man beströdt en fläck med sandblandad sågspån och midt på denna fläck ligger stupstocken, der hans hufvud skall falla. Denna stupstock består af en ungefär 2 fots lång träbit, groft tillyxad i halfklotsform, men utan den sedvanliga urholkningen för halsen. Med vacklande steg föres fången fram vidpass 50 alnar inom spetsgården, som ännu skilja honom från stupstocken. Hvad läses i hans ansigte? Det vet ingen. Men gången och hela hans sätt antyder att döden redan med fast hand gripit om hans lifs hjertrötter. Utan ett ord af motsägelse, utan en rörelse af motstånd lägges den lifdömde på marken, konvulsiviskt knyta sig hans händer om den Ulla buketten och halft medvetslöst smyger sig över hans läppar ett »Herre anamma min ande». Bödeln (Steinick från Wadstena) smyger sig fram på fångens högra sida. Han är civilklädd och bär öfverrock. Den blanka bila han hittills dolt bakom ryggen glänser i solskenet, den faUer-
Ja, finge vi stanna här. Men, o fasa, den höjes ånyo, färgad af rykande menniskoblod och faUer åter. . . starka karlar dåna, unga gråta, allmogemännen hålla för ögonen på sina qvinnhga slägtingar. . . nu må väl allt vara slut. . . Nej, ännu en gång lyftes den bloddrypande yxan och först nu rullar hufvudet från kroppen, och fångens mössa, som han behålht på hufvudet, kastas flere fot från stupstocken. Dagens Nyheter.
Hjerts afrättning. Den vid afrättningen närvarande tiU omkr. i»5°° personer uppskattade folkmassan uppförde sig lugnt och stillsamt, och det hela gjorde ett djupt allvarligt intryck, som blott stördes af den vidriga synen af menniskor, som rusade fram för qtt upphemta det rinnande blodet, hvilket folktron påstår kunna bota från fallandesjuka. Södermanlands läns tidning.
A mördaren Hjerts graf vid Malmköpings kyrkas norra port låg helt nyUgen en blomsterbukett. Den hade ditlagts af hans fattiga mor, hvilken är bosatt i Kalmar län och gått den långa vägen dit.
Källa: Project Runeberg ·