Sida 431
En ny skald.
BO BERGAAN
MARIONETTERNA
DIKTER
STOCKHOLM •
Pr.» 2: 25
Bo Bergman.
Marionetterna.
»Marionetterna» torde hafva varit de sista nya svenska verser, Carl Snoilsky läste. Jag vet, att han satte dem högt. Vid första genomögnandet är det dock snarare andra namn än hans, som komma läsaren på tungan. Bo Bergman har särskildt i en och annan dikt rent af efterliknat Heidenstams uttryckssätt, utan att eljes äga det ringaste samband med »Hans Alienus» och med total af-saknad af den eloquentia corporis i alla riktningar, som den Heidenstamska tonen kräfver. Men hos Snoilsky är det dock, som Bo Bergman egentligen gått i skola såsom utöfvande artist och språklig tekniker.
Oscar Levertin.
røtørionettenia.
Det sitter en herre i himlens sal, och till hans åldriga händer gå knippen af trådar i tusental från hvart människolif han tänder.
Han samlar dem alla, och rycker han till, så niga och bocka vi som han vill och göra så lustiga piruetter, vi stackars marionetter.
Vi äta och dricka och älska och slåss och dö och stoppas i jorden.
Vi bära den lysande tankens bloss, vi äro så stora i orden.
1 härlighet lefva vi och i skam,
men allt som går under och allt som går fram
och allt som vår lycka och ofärd bådar
är bara ryck på trådar.
Du åldrige herre i himlens sal, när skall du tröttna omsider?
Se dansen på dockornas karnaval är lik sig i alla tider.
Ett ryck på tråden — och allting tar slut och människosläktet får sofva ut och sorgen och ondskan hvila sig båda i din stora leksakslåda.
6ta63born.
Jag älskar dimman som släpar våt öfver kajer och torg i natten och lyktornas ögon, röda af gråt, och lukten från gatan och hvisslans låt från en spöklikt skymtande båt ute på Mälarns vatten.
Jag älskar novemberdagens grå förtviflan och grändens fasa, fabrikernas hjärtan som bulta och slå och droskan som rullar och löfven som gå i dans kring en bänk i en vrå med en ensam männlskotrasa.
lottorna.
De gnaga sönder mig tum för tum, de knapra med hvassa små tänder, bekymmer och sorger, i själens rum.
Jag styr mot okända stränder min lefnads skepp i stiltje och skum.
De följa mig hvart jag vänder.
Så vet jag ändå att lifvet är kvar ombord, där jag kryssar och far och brottas med vidriga öden.
När råttorna lämna ett skepp i flock, så säger ett gammalt sjömansskrock att skeppet seglar mot döden.
43i
Källa: Project Runeberg ·