Sida 430
Carl Snoilsky död.
o
3
Öfverbibliotekarien, grefve Carl Snoilsky har i dag, den 19 maj, aflidit å Sophiahemmet efter en genomgången operation för gallsten.
Vid dödsbudet.
Hvar och en, för hvilken svensk dikt är kär, har denna vecka måst hafva Carl Snoilsky i sina tankar. Med en stark känsla af tillvarons motsatser var det, man dessa dagar såg Stockholms sorlande människoskaror samlas kring sjukhuset, där skalden låg och brottades med döden, samlas häruppe kring en automobilforevisning, som i sitt buller, sin mekanism, sin dyrkan af hastigheten och brådskan är en trogen symbol af tiden. Nådde ett eko af denna slamrande oro och denna gälla rastlöshet bädden, där diktaren låg i sina sista drömmar, och mindes han kanske sin egen underbara slutstrof i »Poesiens vandring» om de förstummade lyrornas järnålder?
Men drömlös lyssnare i midnattsstunden ett ljud förnam, som han med bäfvan tydt.
Det lät som spadtag. Tiden gnagde grunden på åldrad värld, från hvilken sången flytt.
Med vers som dessa hade den dödssjuke poeten kunnat söfva sig själf till ro i vissheten om att hafva varit en poesiens riddare utan fruktan och tadel, en af det skönhets-danande ordets sista stora konstnärer i vårt land. Sedan den stilla, klara septemberdag, då Viktor Rydberg på Ekeliden för alltid slöt sina ögon, har icke en sådan dödspost gått genom Sveriges bygder som denna höstmorgon i maj med sina brustna, vinddrifna skyar.
Oscar Levertin.
Carl Snoilsky.
En diktens verkstad som står tom igen!
Här målade han en gång, mästarhanden, sin ungdoms gyllne fris med sol från landen, som bringa kratereld åt sina män.
Men åren kommo sen och kylde branden, och pänseln fick ta mejseln till sin vän,
Han högg i marmor häfderna och fann den förnäma skönhetsron som ingen än.
Du ciselör, din konst är icke dagens.
Nu dyrkas andra gudar än behagens, och den som ropar högst är öfverst jämt.
Du ville klarhet och du ville hvila.
Nu är du borta - och vi andra ila till våra verktyg hastigt och förstämdt.
Bo Bergman.
430
Källa: Project Runeberg ·