Sida 222
i888
Parissalongens guldmedalj åt en svensk.
Nils Forsberg: En hjeltes död.
Hur jag fick guldmedaljen.
I maj månad 1888 öppnades Salongen för året. Det var på eftermiddagen den 15 mars — sista dagen för inlemning. Klockan började närma sig fem. Taflan befann sig ännu i min atelier i rue Cauchois. Jag höll ännu på med några sista smärre korrigeringar, då tran-sportarbetamekommoför att hämta den. I ett slags staffli, enkom gjort för tafveltransporter, rullades den sakta nedför gatan. Sjelf tog jag en droska, och då klockan slog 6 och inlemningstiden definitivt var slut, hade mitt ännu färgvåta alster just kommit inom Salongens dörrar. Juryn hade sammanträdt. Tafla efter tafla rullades fram för de mäktiga.
»En hjeltes död» stod i tur att bedömas. Det blef några ögonblicks tystnad i salen. Alla betraktade taflan. Någon tog upp en applåd, och de öfriga instämde. Sådant hade aldrig förr inträffat.
Min gode vän Langlois, som berättade mig alla dessa detaljer ville ta på sin ed, att jag skulle få en tredjeklass medalj.
En vecka senare kom Langlois på nytt. »Du Forsberg. Du har gjort en bra sak. Folk äro galna i din tafla. Jag har hört hviskas om att det skall bli en andra klass.»
Det gick ytterligare några veckor. Då började det i konstnärskretsar talas om, att Salongen tänkte dela ut ett par i:sta klass medaljer, af hvilka den ena skulle tillfalla »En hjeltes död». Jag slog ifrån.
En premier!!
Skulle jag få en första klass. En guldmedalj som ej varit utdelad på 4 år och som aldrig utdelats till någon svensk.
Det var en hvardagsförmiddag. En spanjor kallad Mendu, och jag sutto och åto frukost. En halfstor pojke kom in och frågade efter monsieur Forsberg. Han visades till vårt bord och lemnade ett rörpostbref. Då jag läst det, måtte jag skiftat färg, ty Mendu frågade, »hur är det fatt, gamle vän?» Jag räckte honom brefvet. Det var ett meddelande från Salongen om guldmedaljen jemte i hjertliga ordalag hållna gratulationer undertecknade af jurymedlemmarna.
Nils Forsberg.
222
Källa: Project Runeberg ·