Sida 225
i888
Josephsonteckning i trance.
Spiritistiska experiment.
Vi slogo oss ned kring bordet, och det började knacka i det och lyfta sig. Så sköt det i full fart mot Josephson.
»Åh», skrek fru Dupuis, »ni är helt säkert ett stort medium, och ni borde verkligen försöka.»
Hon lärde oss åtskilliga sätt att samtala med andarna, bland annat att hålla en penna och vänta till dess handen började gå af sig sjelf.
Vi togo afsked, och Josephson gick hem till sig. Han kom ej till middagen, och jag höll just på qvällen att dricka té, då Josephson störtar in och berättar att han försökt med pennan och hade skrifvit och tecknat flera sidor. Han visade mig dem, och under dem stod Bellmans namn.
Allan Österlind.
En själ brister inför korset.
En afton, då vi längre än vanligt suttit vid bordet och samtalat med andarna och tiden var inne för Joseph att bryta upp och gå hem, följde jag honom ner till trädgårdsporten för att taga afsked af honom och tillsammans beskåda hafvet. Det var en månskensnatt med dimmor utefter marken. Från horisonten högt upp mot himmelen reste sig den ena skyn öfver den andra, och i våra öfver-spända hjärnor togo de form af en stege.
»Det är Jakobs stege», sa Josephson, »och på den ha andarna i natt stigit ner för att hälsa dig, Jesus Kristus» — och på samma gång föll han på knä och bad mig välsigna honom.
Jag ryggade tillbaks, och då såg jag för första gången att vi gått för långt och Josephson hade förlorat förståndet. Jag brast ut i förtviflan och försökte på alla sätt att lugna honom och låta honom förstå att vi borde sluta upp med spiritismen och återgå till vårt arbete som konstnärer.
Jag hade lyckats lugna honom, och jag började hoppas att han skulle följa mina råd, då plötsligen ett stort kors långsamt reste sig ur gräset och tecknade sig som en silhuett mot det månbelysta vattnet. Vi stodo slagna af häpnad båda två, och Josephson grep mig om armen, och med skinande ögon alldeles mot mitt ansikte viskade han: »Du tror», med handen lyftad mot korset, som närmade sig, liksom sväfvande öfver dimman.
Hade jag i det ögonblicket ej fått lösning på gåtan, hade jag antagligen sjelf fallit offer för vårt oförståndiga försök att tränga in i andelifvet. Ty ur dimman trädde fram en kvinnofigur, i hvilken jag kände igen madame Trichet, en fyllkäring hvars man några dar förut hade drunknat. Hon
hade hela qvällen ströfvat ikring, från krog till krog, fullkomligt berusad, och förirrat sig i dimman.
»Ack, kära herrarna, jag kommer från snickaren med min mans kors, och jag skulle bra gärna vilja att herrarna målade hans namn på det.»
Hon hann inte längre förr än hon ramlade i kull och korset med henne. Jag kunde nu åtminstone med ett slående bevis diskutera det osannolika i Josephsons påstående och i hans erbjudande af Kristustiteln.
«Ja, du kommer att tro, att du måste göra det», svarade han och gick. Han försvann fort, och efter honom såg jag korset, som raglade bort likt en hemsk symbol af Josephsons sorgliga lif. Allan Österlind.
Don Quijote.
Tecknad under sjukdomstiden.
Efter katastrofen.
Till Pontus Fiirstenberg.
25 augusti 1888.
Ja, är det inte gräsligt med Joseph! Först i går fick jag af Vallgren reda på att Joseph blifvit sinnessjuk. Här håller man det dock så hemligt som möjligt, emedan man hoppas han snart skall bli frisk och att det då ej angår alla, att vår käre vän varit rubbad. Hvad kan orsaken ha varit? De lär ha bråkat med spiritism därute, och då trodde sig J. ha synnerligt välde öfver andarne, trodde sig höra sina aflidna vänner och trodde slutligen han var — Gud sjelf.
Och så tror enfaldigt folk, att konsten är en lek! Nej, det är en bitter hård kamp att tränga in i vår Herres underbara verld, att lära sig se den på sätt som ännu ingen sett den och — hvad nästan värre är, men som ju dock är det yttersta målet — lära andra se på detta nya sätt. Carl Larsson.
15
225
Källa: Project Runeberg ·