Sida 224
i888
Jag har ej anor, ej lärdom ej rikedom ej dyra vanor.
Jag är arm men trotsar förakt, ty sångens makt bor i min barm.
Kunst Josephson. Byst i hhons \y Pkiii« H.vsski.bkko.
Ernst Josephson — ett konstnärsöde.
Svarta rosor.
io febr. 1888.
Ernst Josephson till
Qustaf af Qeijerstam:
vid öfversändandet af manuskriptet till »Svarta Rosor».
Tror du att jag kunde förtjäna litet pengar på det ? Vill du läsa igenom min lilla versbok tillsammans med Nennie på landet i ensamheten ? Vill du säga mig ärligt och utan den ringaste försköning sanningen ? Vill du, om du anser den lilla samlingen förtjänt däraf, rätta felen, som kunnat insmyga sig, dels af slarf, dels af okunnighet ?
Det förekommer mig som om ett par saker i samlingen voro bra, och- det är ju allt man kan begära i en diktsamling, där vanligtvis allting är dåligt, men om denna samling hör till det slaget, så vill jag inte ens förtjäna pengar på den.
Komma nu mina hugskott att någonsin känna hvad trycksvärta vill säga, så blir jag naturligtvis nerskälld från alla håll, men om du och Pelle, Hellen och Leviatan, Ernst Ahlgren och Nennie äro nöjda och jag kan få pengar för ovettet, så gör det mig ingenting. —
Och nu väntar jag min dom. God natt bödel, gör ditt värsta!
Qustaf af Qei)erstam:
Tack för dikterna. Tor Hedberg, en ung skriftställare, är villig att gallra samlingen och afhjälpa en del formella brister.
jo ma] 1888.
Ernst Josephson:
Ja, Gud välsigne lille Tor, om han kan rycka opp litet ogräs från mina dikter. Bara han inte rör min »Skarprättare* och min »Vildblomma», så får han påta och plocka så mycket han orkar, stackars karl — jag hoppas på något sätt kunna bli honom nyttig i framtiden!!!
Min graf.
O, gräf mig en graf, dödgräfvare snäll, jag längtar att komma till hvila, jag ser inga stjernor ute I kväll, där mörka skyarna ila.
Jag hade ett hjerta, som gaf och som gaf.
Nu har det ej mera att gifva.
Ack, snälla dödgräfvare, gräf mig en graf;
jag kan ej min ledsnad beskrifva.
Nu står där blott åter ett svidande sår —
där rifva de alla och sarga; ack, snälla dödgräfvare, red mig en bår,
så lugna kanske sig de arga.
Så kan jag måhända få fred i min graf;
där växa små blommor ur mullen. Jag hade ett hjerta som gaf och som gaf. —
Ack, kasta ej stenar på kullen 1
Bréhet 1887 -88.
Ernst Josephson.
Katastrofen nalkas.
Till Richard Bergh:
P. S.
Jag öppnar brefvet för att med ens förklara mig litet närmare: Skaffa mig minst 600 kr., så kan jag lyfta ankar, med nöd, och fara öfver Köpenhamn och komma ut till dig. Där skola vi låta penslarna dansa på ett hittills okändt sätt i Sverge. Här har jag ju icke en färgtub att såsa med. Trädtoppar och fåglar, djur och tufvor, människor och husknutar, allt skall lyda vår lag. Så samla vi några få utvalda och stå fram som opponenter igen. Hvad säger du om detta ? Tror du icke att vi behöfvas — jag tycker mig känna i luften att stunden stundar. Låt-om oss trotsa himmel och helvete ur våra lådor och värmas af hvarandras eld, utan afund och med broderlig hjälteharm — ja om så fordras måla på samma duk med händer och fötter. Böljorna skola dansa på våra bilder, skyarna sväfva öfver våra himlar och vinden röra på gräs och qvistar.
Ernst Josephson.
Till Pontus Fflrstenberg:
Han behöfver 600 kronor — han vill ej vända sig till Herr Furstenberg, som han ju redan anlitat mer än tillräckligt, d. v. s. alldeles för mycket — nu ber han mig skaffa dessa pengar. Men jag kan med bästa vilja i världen ej sända honom mer än 100 kronor ur egen pung. Vill Herr Furstenberg skrifva några rader till mig och säga hvad Ni tycker att jag bör göra och i hvad mån Ni själf skulle vilja eller kunna hjälpa honom ? — Jag måste snarast möjligt ge honom hans dom.
Richard Bergh.
224
Källa: Project Runeberg ·