Sida 228
i888
Verner von Heidenstam - en ny stor skald.
Heidenstam om »Vallfart och Vandringsår».
Till Albert Bonniers förlag.
På samma gång jag här öfver-lemnar dikterna till påseende ber jag om ursäkt för att manuskriptet i sitt nuvarande skick på sina ställen torde vara ganska svårläst — något som för öfrigt just ej bidrar till att göra innehållet njutbart.
Georg Pauli, målaren, erbjöd sig i höstas att teckna vignetter. Vid närmare eftersinnande ansåg jag dock detta gifva företaget en allt för pretentiös pregel samt ytterligare försvåra det i ekonomiskt af-seende; och hellre än att sjelf tillsätta penningar på dessa dikter, hvilka redan kostat mig betydligt arbete, få de väl bli liggande i skrif-bordslådan.
De äro alla till ämnet förlagda på utländsk grund. I likhet med Gjellerup, Drachmann, Strindberg och hundrade äldre författare, som nu stå på piedestal, har jag visserligen på sina ställen nyttjat »fri vers», men jag har derför icke skrifvit slarfvig och vårdslös vers, utan tvärtom särskildt vinnlagt mig om en konstnärlig form. Vanligen har jag låtit en eller annan gifven rythm öfvervägande genomgå en hel dikt på samma sätt som man i ett musikstycke bibehåller ett grundthe-ma. Exempel på detta finnas bland annat i dikten »Damaskus».
Att dikterna oftast äro långa samt ibland inväfda med prosa får väl snarare betraktas som en egenhet än en svaghet. För öfrigt vill jag naturligtvis icke här allt för om-ständigt plädera för mitt eget verk, hvilket om det möjligen har någon förtjenst, säkerligen också har brister.
Jag hoppas alltså i nästa vecka få infinna mig för att erfara resultatet.
Högaktningsfullt Verner von Heidenstam.
Svensk sångs pånyttfödelse.
»Det torde vara ganska svårläst», hade Heidenstam skrifvit. — För
Verner von Heidenstam,
född 6 juli 1859 på Olshammar, Hammars socken, Örebro län, är son till öfveringeniören vid lots- och fyrinrättningen Nils Gustaf von Heidenstam. Har gjort mångåriga och vidsträckta resor i södra Europa och Orienten för att söka bot för sin vacklande hälsa. Ämnade först bli målare och begaf sig till Paris för att studera, men öfvergaf snart målarkonsten för dikten.
mig och för min hustru — jag läste dikterna högt för henne — funnos inga svårigheter den kvällen. — Genast från första anslaget och till det sista hade vi klart för oss, att här hade en ny och stor diktare uppenbarat sig. Den aftonen blef en af dessa högtidsstunder, som en förläggare aldrig förgäter men som, och så sällan, förunnas honom! Rent instinktivt kände jag, att vi den aftonen hade återfunnit »Moguls kungaring», den sedan åratal försvunna svenska sången!
Karl Otto Bonnier.
En själfbekännelse.
(i bref till Z. Topelius.)
Att jag icke långt för detta debuterat inför allmänheten har berott därpå, att allt hvad jag under de sista åren skrifvit varit af den beskaffenhet, att det skulle mottagits
med ett tjut af (kanske berättigad) ovilja. Jag har haft min storm-och trängtansperiod, jag har varit i uppror mot allt, mot mig sjelf, mot svenska språket.»
Verner von Heidenstam.
Snoilsky och Fröding om »Vallfart och Vandringsår».
Dresden, 16 april 1888.
Herr Verner von Heidenstam.
I går erhöll jag er bok och lämnade den icke, innan jag läst till slut. Mitt första intryck var förvåning att sådant skrifvits i Sverige, utan att jag ännu hört författaren omtalas; min nästa känsla var glädje att vara en bland de första, som innan omdömet hunnit blifva en banalitet, får äga tillfredsställelsen att med namnet Skald hälsa Eder välkommen i vår litteratur. Skald är ni — en verklig och ursprunglig. Visserligen kan man icke alltid säga att edra dikter sjunga — men så kunna de i stället desto mera måla.
Carl Snoilsky.
*
Vad som utom åskådningens absoluta frihet tog mig i Vallfarts- och Vandringsår var väl också dels den öfvergifna alltomvältande humorn och dels den ofta uttalade sympatien för den oändliga lättjan — tvenne element som träffade besläktade element hos mig själf. Jag fick den där stöten: »anch’ io sono un pittore» — Gud gifve att det måtte vara riktig italienska — hvilken väl betyder det samma som när en ung krigare, som ännu är ovan vid handgemänget och äfven litet feg, får se en modigare kamrat störta sig före de andra mitt i kamp-tumlet och slå sig en väg fram — »jaså, det går verkligen an», tänker den dröjande och känner modet och stridslusten fara sig åt hufvudet, så att han inte låter vara att följa exemplet.
Gustaf Fröding.
228
Källa: Project Runeberg ·