Sida 406
1^01
Norrland, framtidslandet.
Ur motion N:o 142. Angående lagstiftningsåtgärder för vidmagthållande af jordbruksnäringen inom skogsbygderna i Norrland och Dalarne. Af C. A. Lindhagen.
Händelserna gå nu, såsom hvar och en vet, med stormsteg mot trävarurörelsens mål, förvärfvet af all kronans donationsskog, inom Det behöfver knappast påpekas hvad detta betyder för framtiden. De ouppodlade vidderna undandragas kulturen. Den redan befintliga befolkningen förlorar det stöd, man velat gifva den, samt sjunker ned i beroende. Den behållna afkastningen och det ökade värdet af kronans skogar, hvilka senare hon för skogsbrukningsändamål lika väl kunnat sjelf behålla, gå det allmänna väsentligen förbi. Osynliga aktie-egare skola mångenstädes beherska bygderna genom sina tjenstemän, för hvilka det enligt sakens natur blir en omöjlig uppgift att vara de bästa väktarne för rätt och sanning. Sjelfva samhällsförfattningen blifver i dessa och många andra åfseenden i grunden byggd på osunda förutsättningar.
Det är nu alldeles origtigt att lägga dessa förhållanden skogsspekulanterna till last. Felet ligger helt och hållet i en lam och oförståndig lagstiftning, hvilken frestar den enskilda företagsamheten att beträda sådana vägar. Affär är nu en gång affär. Och det är för mycket begärdt, att det enskilda intresset skall förstå att offra sig för samhällets idé, när dess egna organ ej göra något för att upprätthålla densamma.
Likaledes ser man saken origtigt, när man framställer det ekonomiska uppsvinget såsom uteslutande sågverks-bolagens förtjenst samt deraf drager slutsatser om, att allt är väl bestäldt eller att skogameS ökade värde skulle vara en produkt af sågverksbolagens arbete och sålunda böra tillfalla dem såsom välfången egendom. För den ekonomiska uppblomstringen har man i första hand att tacka skogame sjelfva och de konjunkturer, som vid en viss tid gåfvo utsigter att bereda dem marknadsvärde. Häraf kan och bör både det allmänna och det enskilda intresset draga nytta. Och denna nytta skall ingalunda uteblifva, utan tvärt om blifva fruktbarare och varaktigare, om eganderätten till jorden ligger hos staten, kommunerna och bönderna i stället för hos sågverksbolagen.
Frågan gäller sålunda icke här ett antingen för eller emot kapitalet. Att detta genom tillgodoseendet af sin egen nytta äfven kan fylla och fyller en allmän uppgift, vill ingen bestrida. Men det skall då komma öfver landet som ett sakta befruktande regn och ej såsom en stormflod, hvilken sköljer bort gammal kultur och århundradens förutseende.
Frågan om vidmakthållandet af jordbruksnäringen inom skogsbygderna i Norrland och Dalame är med ett ord en inre försvarsfråga af högsta angelägenhet och betydelse. Och det förtjenar i dessa tider äfven erinras derom, att det icke heller är alldeles ovigtigt för det yttre försvaret, huru sam-fundslifvet rör sig inom den landsdel, der riket har sin enda landsgräns.
406
Är Norrland företrädesvis ett jordbruksland eller industriland.
Af Frans Kempe.
Med anledning af Herr C. A. Lindhagens motion.
Man kunde derför med tystnad förbigå motionen, allra helst motionären lika litet som någon annan i längden torde kunna förhindra Norrlands naturliga utveckling. I hvarje fall går det icke att genom af människor stiftade lagar omdana Norrlands natur, förvandla dess bergsträckningar, dess grus- och sandmarker till åkerjord, eller utjämna dess vattenfall. Vi få nog hädanefter likasom hittills böja oss för naturens lagar och, om vi vilja afvinna den något, hålla tillgodo med hvad den bjuder, för att däraf göra det bästa möjliga.
Det vore i så fall en fråga om makten i Norrland; och ett dylikt skäl kan jag fatta, ty den faran finnes verkligen till för allmogen. I Norrland kommer nämligen nu att upprepas, hvad som inträffade i England i förra hälften af föregående sekel. Men äfven i det afseendet måste vi underkasta oss den naturliga utvecklingen, ty vi äga ingen som helst rätt att hindra kommande generationer att, i så stor utsträckning de kunna, använda Norrlands resurser. Norrlands befolkning tillväxer snabbt, familjer bildas och förökas, och man bör väl ej tvinga barnen att utvandra, när de i Sverige kunna vinna sitt uppehälle. Får Norrland ostördt utvecklas, så kommer det i framtiden att föda millioner människor, och det kan mycket väl tänkas, att den tid kommer, då af dess befolkning endast en försvinnande del lefver af jordbruk.
Förut har ju klagats så mycket öfver, att sågverksägarne fått köpa skogame för snart sagdt ingenting. Det synes mig därför, som borde en hvar glädjas åt, att allmogen i Norrland numera kan betinga sig fullt pris för sin skog. Motionären är emellertid icke af den åsikten. Skogsvärdet må för honom gärna falla, blott skogen ej kommer i dens hand, som ensam kan använda och värdesätta densamma. Är däremot köparen stat, kommun eller enskild man, som ej drifver trävarurörelse, då har den norrländske bonden intet skäl att klaga, priset må nu blifva endast en tredjedel af det, som en sågverksägare vore villig att betala.
Som man finner, har allmogen i Norrland ej deltagit i själfva arbetet på skogarnes värdestegring; det har utförts af mekanici och industriidkare. Men de, som för c:a 50 år sedan för en billig penning bortsålde sin skog, de hafva — det måste rättvisligen erkännas — i hög grad bidragit till det kapital, som jämte arbetet erfordrats för åstadkommandet af nuvarande skogsvärden. Man må därför önska att allmogen i Norrland, när den säljer sin skog, måtte få sin fulla del af det alltjämt stigande skogsvärdet, hvilket också helt säkert blir fallet, blott järn-, trämasse- och trävaruindustrierna hädanefter, som hittills, lämnas tillfälle att fritt konkurrera om denna skog.
Frans Kempe.
Källa: Project Runeberg ·