Sida 70
l877
d. \ ibt+y •
TACK FÖR GOD VAKT!
Farväl, farväl! Tack för god vakt! Jag hör en stilla röst,
Som länge hviskat sitt »gif akt»
I djupet af mitt bröst,
Min afton skrider fram med fart,
Det gäller kanske uppbrott snart.
Tack för den strängalek jemväl,
Som en och annan gång
Med flyktigt välljud fylt min själ!
Tack för evärdlig sång
Från Stjernhjelm, Spegel och än fler,
Till Kellgren, Lenngren och Tegnér!
Carl Wilhelm August Strandberg
(Talis Qualis)
afled den 5 Februari på morgonen. Han fanns sittande död i sin skrif-stol då tjenstflickan kl. 8 kom in för att elda. Han hade under lång tid lidit af en svår sjukdom — en tumör i trakten af lungan — och när plågorna togo öfverhand kunde han ej ligga. Då vandrade han omkring i sina rum och kunde endast framåtlutad mot ett bord, med hufvudet i händerna erhålla någon sömn. Svenska Akademien kallade honom till sin ledamot 1862. Hans skrifter äro kända. Han har skrifvit Sånger i pansar, Vaticinium, Det fria ordet och Ur svenska hjertans djup. Han har öfversatt lord Byrons Don Juan. Hans penna har icke hvilat. Från 1865 till sin död har han varit redaktör för Posttidningen. Maka, två döttrar och en son sörja honom.
Bland hans efterlemnade papper fann man denna, hans troligen sista dikt.
Men innan detta bröst är kallt Och handen domnat af,
Ännu ett öppet tack för allt Hvad lifvet vänligt gaf!
Hvad sår jag fått jag ensam vet Och det må bli min hemlighet.
Tack för det landet, ert och mitt, Som tändt mitt hjertas brand Och som allt hittills stått så fritt Som intet annat land,
Med stor och allvarsam natur I vinter-ur och sommarskur.
Tack för det folket, dit jag hört Och som min fostran gjort.
För allt hy ad derifrån berört Min hug i sant och stort,
För hvad af minne eller hopp Det för mitt inre rullat opp!
Tack för det kära tungomål,
Hvari jag del har haft,
En härlig skatt, musik och stål, Behag försmält med kraft,
I tusen år vårt väsens borg I väl och ve, i fröjd och sorg!
Tack för det hem, hvars väggar gett Mig hägn från dag till dag.
Der vif och barn jag kring mig sett Med namnlöst välbehag,
Der mången morgon grytt och flytt. Då jag stått upp som ung på nytt!
Tack för att ej ett sparsamt bröd Förhölls oss någonsin!
Tack för att ej den bleka nöd Hann öfver tröskeln in!
Tack för hvart ord, som styrkt mitt
mod.
Tack för hvar själ, som min förstod!
Tack för allt lyckosamt och godt. Som blifvit mig beskärdt!
Tack för det kors jag bära fått, Kanske långt mera värdt,
Tack för att smärtan skärpt min syn För lifvets utsigt bortom skyn!
Tack för det mål, dit jag blef ledd Vid qvällens matta sken!
Tack för den graf, som varder redd En dag åt mina ben.
Och att de få den engd bebo,
Der snart min samtid gått till ro!
Hur skönt att, när så blir bestämdt, Få lösas från sin rot Och lyftas uppåt, uppåt jemnt, Förklaringen emot.
Att sista gången hafva sagt:
Farväl, farväl! Tack för god vakt!
70
Källa: Project Runeberg ·