Sida 194
Om jag kunde måla månskenssiycken, skulle jag på det sättet vilja gömma några minuter, som jag var med om i går afton.
Det var i Triana hos mina vänner. När jag kom hem, sutto de äldre fruntimren och pratade med den grå-hårige Don Francisco, under det alla flickorna voro nere och badade i floden i månskenet. Deras glada röster hördes och huru de plaskade och stänkte. Paola lärer kunna simma som en fisk, men de andra förmå knappt hålla sig uppe. Det dröjde icke länge förr än de voro klädda och komino springande, sprittande glada, med strålande blickar och haret drypande. En af dem var så vacker och så smärt om lifvet, att det var bäst att hålla sig fast i stolen, medan hon sprang förbi. Nu blef det supé under bar himmel inne på gården under lampetter och lyktor och det bjöds salat och »caspaccio», vattenmeloner eller rosenröda »sandias». Det var ett lifligt och bullersamt sällskap. Hjärtligheten log på fullt allvar, små ord flögo af och an liksom guldfjärilar och en och annan blick var kanhända ett försegladt kärleksbref. Sådana små ögonblick skall man icke låta gå förbi utan att så att säga försöka bita i dem, ty det kommer nog andra tider, då man får lof att nöja sig med russin i stället för friska drufvor, kryddnejlikor i stället för rosor och da man blir tvungen att röra sig endast bland torra varor som i en kryddbod.
Till H. Brodtkorb. — Sevilla 0 maj 1852.
— Från Palm har jag för några dagar sedan haft bref. — Saknar liksom jag Italien. Lycklig den som kunde komma dit åter, lefva i ro ett enkelt och sorgfritt konstnärslif, omgifven af allt hvad lifvet har mest poetiskt, liksom drömma bort sin tid och sist få hvila ut under cypresserna vid Porta San Paolo. Det är ögonblick nu, då och då. när jag känner hvad hemsjuka vill säga — hemsjuka ja, men det är icke till Mälaren jag längtar, det är till Tibern. Den eviga staden säger man och med
Källa: Project Runeberg ·