Sida 236
kväfva och utrota all poesi? Nej,» och Rosensten log sig en pris snus för alt bestyrka att hvad han sade var rätt. »Bland mycket annat strunt som jag lärt mig alltsedan jag gick i gymnasium är också att icke mera kunna tro pä atl grodan som hoppar i diket möjligtvis kan vara en förtrollad prinsessa. Är jag därför lyckligare än lilla barfota-Olle, som icke vill göra grodan illa, äfven om hon skulle kunna blifva igen prinsessa så god som någon och han kanske skulle kunna komina till hennes hof och bli hofpredikant? Nej!» och han log sig på nytt en pris.
Vi hade emellertid hunnit fram till ättehögen. Belägenheten var förtjusande. Rundi omkring stod en dyster granskog, emellan livars mossiga slammar pa af-stånd syntes en vik af hafvet med klippiga stränder, och öfverallt härskade en stillhet så att man kunde tycka hela naturen i slummer. Men det höga milda allvaret liksom vakade, och pä ättehögen kändes det att man stod på en graf. »Yel man något om hvem som blef begrafven i högen?» frågade jag. »Icke mer än att högen alltid kallats Vidars hög,» sade Rosensten, »och att Vidar af en stork hade lärt att hitta vägen på hafvel så att han där aldrig for vilse.»
Jag anmärkte hur svårt det är att kunna känna någon verklig sympati för någon, om hvilken man vet så litet, men att det var ättehögen som genom atl påminna om död i allmänhet stämde tankarna allvarligt. I annat fall är väl ättehögen icke så intressant som en etruskisk graf.
Men velande af gammalt hur road Rosensten var af nordisk fornforskning sade jag icke mer någonting, som skulle kunna göra honom mindre ifrig all söka sanningen på det fält han börjat.
Men man ropade nu till oss från smedjan att Brunte stod färdig och förspänd trillan.
Brunte tycktes otälig att få visa sina nya skor hemma, och det behöfdes därför ingen piska, knappt några smack-
Källa: Project Runeberg ·