Sida 237
ningar ibland, när det gick uppför i backarna, förr än vi körde in på prostgärden.
Af den feta och fryntliga prostinnan så väl som af hennes vackra, ljuslockiga och rödblommiga döttrar blef jag mottagen på det hjärtligaste vis, och i min mån försökte jag framföra alla de mig anförtrodda tusende hälsningar från släktingar i många led jämte alla utsökta artigheter från andra utgrenade vänskapsförbindelser. Ehuru det ännu icke var särdeles långt lidet på eftermiddagen, hade likväl prosten själf i dag vaknat ur sin eftermiddagslur, men icke fallen för brådska i någonting ännu icke hunnit stoppa sin pipa. Att vända sig, till och med att sätta sig tycktes vara för honom en ansträngning, åtminstone gjorde han det icke utan pust och vedermöda, under det han anmärkte att den som är fet-lagd bör hålla sig stilla och icke taga sig före att vilja flyga eller störta sig in i andra våghalsiga företag. Men hvila stärker, sade han. På bordet vid gungbrädet fratn-sattes emellertid en stånka med öl, och prostinnan bjöd dessutom på körsbärssaft och vatten. Allt tycktes sålunda på prostgården vara stilla och lugnt och utan några våldsamma stormar. Ty storm kunde icke kallas det milda vinddrag som ögonskenligt beständigt drog Rosenstens och Annas, prostens äldsta dotters, tankar och känslor i samma riktning, ehuru för att sätta bo, som det kallas, Rosensten väl ännu icke har mycket mer än kappan och kragen. Att han för resten kunde hålla sig snyggt svart klädd berodde nästan helt och hållet på hur många små hedningar som han hade att döpa, ty i den hälsosamma trakten äro begrafningarna icke mycket att räkna på. Han var sålunda så till vida, som jag tror, nöjd och belåten med sin lott. Om jag känner honom rätt, tror jag icke att han bryr sig mycket om att sätta bort tiden med att skrifva ihop sina predikningar med delikata och konstrika retoriska antiteser och annat tankespel, utan att han snarare tycker det passa bättre att väcka församlingen med litet sprakande eld och svafvel
Källa: Project Runeberg ·