Sida 238
emellan kraftiga knytnäfveslag i predikstolen. Men detta är blott en förmodan, då jag aldrig haft förmånen af alt höra honom predika. Veckodagarna bereder han sig nog tillfälle att tämligen ostördt sysselsätta sig med jakt eller fiske.
Prosten själf predikar blott högst sällan, utom undantagsvis vid högtidliga tillfällen eller på de stora helgdagarna kommer det icke i fråga.
Emellertid med vackra utsikter åt alla håll fram-lefde man i prostgården sin dag i belåtenhet och stillhet
— frid på jorden, människorna en god vilja; alla gladlynta och förnöjsamma, så att kommen ur den öfriga världens hvirflande sandstormar kunde man sålunda där tycka sig hafva hunnit till en grönskande oas i öknen. Likväl må icke förnekas att i all denna stiltje nerverna röras så att man får lust att gäspa och kan tro sig tycka höra liksom en hviskning om att mycket i kyrkans författning icke är helt och hållet så tidsenligt som mången skulle kunna önska.
Jag bad Rosensten att få komma in och bese kyrkan, och han hämtade därför nyckelknippan. Stentuna kyrka är gammal och sliges hafva varit sammanbyggd med ett Benediktinerkloster, efter hvilket den förfallna gråstensmuren pä kyrkogarden tros vara en lämning.
Kyrkan är icke stor. Flera gånger förändrad genom tillbyggnader och reparationer, så att numera endast obetydliga spår visa att hon byggdes på 1-iOO-talet. Några spetsbågar på tornet och bildlniggerier omkring porten vittna ännu om medeltidsarbete, visserligen klumpigt och slarfvigt utfördt, men ändock påminnande om ett slags konstbehof, medan något sådant icke kan skönjas i de barbariska tillsatser, kalkrappningar och smörjningar med tjära, som en senare råhet lämnat efter sig till arf åt efterkommande.
Det inre af kyrkan visade just ingenting mera an-märkningsvärdt än hvad man vanligtvis ser i många kyrkor på landet. Proportionerna behagliga så som nästan
Källa: Project Runeberg ·