Sida 239
alltid är fallet i medeltidskyrkor, hvalfven lätta, men tillika fast sammanknutna, fönsternas storlek och plats väl anordnad för att gifva en passande och mildrad dager, med ett ord, det syntes tydligt att byggnaden ursprungligen var uppförd på en tid, då det var vanligt att sådant arbete företogs med känsla och imagination. Det var oekså naturligtvis icke svårt att se att kyrkan först hade varit ämnad för katolsk gudstjänst och att utom högaltaret hade det funnits smärre altaren i sidokapel-lerna, men sedan reformationen var kyrkan nu fylld af höga, klumpiga, blåmålade bänkar på ömse sidor om den smala midtelgången som ledde fram till koret. En predikstol, så riktigt vedervärdigt ful, så förtryckt, vanskaplig oeh fullsmetad med de vederstyggligaste färger, att man ovillkorligt helst vände blickarna därifrån. Länge kunde man icke heller stå ut med att betrakta den ohyggliga taflan öfver altarbordet, som föreställde korsfästelsen, utan var det bättre att blunda. (Hela den där väggen måtte hafva blifvit kalkrappad icke just mycket längesedan, ty en torpargubbe säger sig i sin barndom hafva sett grant målade kungar med fanor, krigsfolk och präster i kåpor och mässhakar, och Rosensten sade att han själf hade försökt att skrapa bort ett stycke af kalkstrykningen och verkligen funnit figurer med skägg och sköldar, men att biskopen hade tyckt det vara bara strunt och illa teeknadt, och sedan ett par herrar, skickade från akademien, voro af samma opinion, hafva vi för snygghetens skull smort öfver alltsamman en annan gång med starkare kalkmassa. För åtta år sedan fanns det grant målade gamla rutor i alla kyrkfönsterna, men de köptes af en vandrande skålknalle, som sedan fick 300 rdr för dem af en tysk jude. Gud beskydde oss för våra akademier och andra heliga samfund, suckade jag, och Rosensten sade amen, jag vet icke hvarför, troligtvis af gammal vana).
Vi gingo omkring i vråarna för att uppspåra kyrkans öfriga prydnader. Det mest framstående däribland var
Källa: Project Runeberg ·