Sida 277
Hos Don Carlos. Där sitter han ännu i sin gamla studio med utsikten öfver Alameda och mälar samma galenskaper, munkar och nunnor, och med en färg som tyckes vara gjord af teufelsdreck. Stackars Don Carlos! Det tyckes mig att han gått vilse i konstens värld, men jag har kanhända orätt. Föreställer mig ändå att om han icke hade andra medel till lifvets uppehälle än sin talang, skulle han snart blifva mager; nu är han frodig, förnöjd och glad, och det är alltid med stor munterhet som vi träffas. Vi hafva känt hvarann nu så länge, nära 20 år, och sett så mycket af hvarandras obetänksamma tilltag och däraf följande löjliga och icke löjliga trassel. Han är ibland de få, som kunna följa min tankegång, när jag vänder blickarna tillbaka till min första tid i Sevilla, och han påminner ibland ännu om äfventyr, så att det kommer hela rummet, trots terpentin och fernissa, att lukta törnrosor och nejlikor. Längesedan förklingade ackorder, förtjusande harmonier, leende, myr-tenkransade, sväfva upp ett ögonblick, men försvinna igen eller gå förbi som ett spöklikt begrafningståg, öfver-röstade liksom af en sorglig klämtning från kyrkogården. Lifvets förfärliga gåta är huru det släckes. Utan det Hämtande svaga ljuset af vårt förtröstande hopp (en out-rannsaklig Guds gåfva) skulle vi snart kunna blifva mörk-rädda af att se icke allenast huru många vänner vi förlora, men dessutom hur många lifliga känslor inom oss själfva, för det goda, det glada, det unga, släckas dag efter dag. Ack, innan man hunnit vandra bland de tomma skuggorna i saknadens ödsliga skog, vet man icke till fullo huru allvarsam världen kan vara och huru man till slut i månskenet mäste nöja sig endast med sällskapet af friskyttens vilda jakt — benrangel på dimmiga flyende hästar.
— Vid hvarje steg saknade jag John Phillip, och hvar är Tvrie och Escasena och Zabalburze? Alla under gröna torfvan. Utom Don Federico fanns nästan ingen kvar, som ännu kunde följa mig arm i arm i mitt min-
Källa: Project Runeberg ·