Sida 279
poosi, som, om den kunde omfattas med tillräckligt varm entusiasm, utan tvifvel borde kunna frambringa taflor, fulla af allvar ocli styrka, och jag är öfvertygad om att naturens aspekter i momenter af sådan sort kunna imiteras trognare i vattenfärg än i olja. —
I fortsättningen af detta bref framkastas tanken på bildandet af en svensk akvarellistförening, som skulle anordna utställningar af uteslutande akvareller och teckningar och äl ven af etsningar, »i fall någonsin sådana skulle komma att göras». Föreningen borde hållas mycket aristokratiskt, så att endast de bästa skulle släppas in där. Genom en dylik förenings målmedvetna och planmässiga arbete »tror jag att steg för steg äfven framsteg skulle kunna göras på ett fält som åtminstone här i England visar sig sprida många frön till kultur och förfining.» Fort skulle det visserligen ej gå . . .
Rom byggdes icke på en dag, aloeen begär hundra år för att hinna till blomning, och om Noak aldrig hade planterat vindrufvan, hvar vore operakällaren? Bättre
att sätta en rofva än alls ingenting.--Jag skulle
vilja tillägga att utställningar af sådan art hade kunnat passa äfven herrar arkitekter, och jag har till och med en så ambitiös åsikt af saken, att jag tror det man med skäl skulle kunna framhålla i perspektiv en kommande tid, då mera förtrolighet med vattenfärg måhända kan komma att leda till våra allmänna byggnaders prydnad med freskomålning, och då t. ex. våra skolhus kunna komma att motsvara i det fallet hvad kyrkorna en gång voro. —
— Man bör akta sig för att af en utställning göra en butik. Som en regel, åtminstone att börja med, tror jag att det är bättre afse kvaliteten än kvantiteten af det utställda och snarare göra sådana expositioner till ett reser-veradt nöje för societeten än för den stora allmänheten. Mera gifva det hela karaktären af »icke till salu» än af ett marknadsstånd. —
Källa: Project Runeberg ·