Sida 282
hoppas att vi äro på järnvägen, som skall föra oss till ett härligt paradis.
Till Mildhog Lundgren. — Ischia 5 febr. 1872.
— Kalla mig bortskämd, men jag måste bekänna att jag ryser, när jag nu tänker på nordens klimat. Ett varmt solsken är en oförliknelig Guds gåfva och mognar, som jag tror, mycket som endast skulle torka in framför kakel-ugnsbrasan. Men lotterna blefvo delade olika, och det vore otacksamt att klaga, om jag ändå icke kan glömma norrmannen som sade: »Norge er et gudommeligt land, men fanden maa leve der.»
Till H. Brodlkorb. — Ischia 5 mars 1872.
— Jag är glad att böra att den älskvärda frk. Virginia Larsson har fått göra den behagliga bekantskapen med din egen familj, och jag ber dig hälsa till henne rätt hjärtligt. Jag beundrar mycket ett fruntimmer, som med egna krafter kan bryta sig igenom så många svårigheter som hon bar att bekämpa, ensam och utan att höra väl, och jag hoppas att hon med sin flit måtte göra alla de framsteg i sin konst, som jag så väl unnar och önskar henne.
Till G. \V. Palm. — Pcrugia 7 juli 1872.
— 1 glädjen öfver att vara här har jag många gånger tänkt på dig, gamla tider hafva kommit igen och liksom nickat god dag, och jag kan försäkra dig att min gamla vänskap icke svalnat med de år, som gått. Jag har under vintern och våren varit på Ischia och i Neapelstrakten och äfven någon tid på Capri, och i det glada solskenet ha många ungdomsminnen liksom blommat. Det skulle hafva fägnat mig, om jag haft dig att prata med. Jag skulle hafva skaffat dig en präktig åsna att rida på, en som jag är bekant med och som jag hade kunnat rekommendera. Vi skulle hafva ridit omkring i klyftorna på mont Epomeo, emellan doftande myrtenbuskar. citronhäckar, under vinrankor och oliver, och med lika stor
Källa: Project Runeberg ·