Sida 283
njutning som åsnorna af tistlarna vid vägen skulle vi hafva sett ut öfver det blå liafvet med alla sina små hvita segel, Procida, Capo Misene ända öfver till Vesuvius med sin rök. Åsnorna se allt det där oupphörligt utan att därför det faller dem in att försöka måla det — och jag tror att de hafva rätt. Alen om du skulle varit där medan det eldsprutande berget hade sin senaste våldsamma attack af maghosta, tror jag att du visst nog icke hade kunnat stäfja din målarbrunst, förr än du icke hade någonting kvar af cinober, Hom gul t och kadmium.
Från Neapel reste jag till Rom. — Det var nästan som om Rom hade borstat hatten och fått stöflarna half-sulade; det var tyst och anständigt på gatorna och i den starka värmen voro inga skäggiga tyska Kfinstler att se
— förmodligen alla uppe i Sabinerbergen, Olevano och Grotta Ferrata. Café Greco är alldeles oigenkännligt i för gyllning och spegelglas och en stil, som skulle kunna passa le demimonde, så att jag icke vågade mig dit in. — —
I ett bref 3 nov. 1872 från Rom omtalar Egron äfven eafé Greco, »som ännu är lika skumt, och där Riedel och andra målare från urtiden sitta i det inre smala rummet och läsa tidningarna just som förr».
Till F. v. Dardel. — Rom 5 nov. 1872.
— Italien är beständigt Europas lustgård, och den som har ett öppet sinne för hvad det har att erbjuda, längtar icke ofta därifrån. I Rom finner jag stora förändringar sedan jag sist var här — det är nu en stor och liflig hufvudstad med fläng och trängsel omkring granna butiker, ståtliga ekipager, dyra hoteller. Damer i omätliga peruker och på höga, spetsiga klackar äro flitiga med att släpa tungt sammet och siden efter sig i det klassiska stoftet på Corso under det att i hvartenda kafé herrarna hålla statsråd. —
På morgonen bittida går jag vanligtvis ut i parken på Alonte Pincio bland pinjerna och palmerna där, dricker in den friska, balsamiska luften och hör på det enformiga
Källa: Project Runeberg ·