Sida 57
visa Fredrika Grönlund, som födde honom trenne söner. Ännu några år sjöng han med oförminskad styrka. Tiden emellan 25:te och 40:de lefnadsåret var Bellmans gladaste och lyckligaste. Då diktade han de flesta af ”Fredmans Epistlar och Sånger” äfvensom af ”Bacchanaliska Ordenskapitlets Handlingar.”
Under de sista femton år af Bellmans lif har man hos honom funnit en afmattning, och Atterbom anmärker med skäl, att han under denna tid blef med åren mera reflekterad. Han, som förr rent naivt lyssnade till sin sångmös ingifvelser, började nu anställa betraktelser öfver hennes art och lynne som ock öfver sin egen uppgift som skald. Väl diktade lian ännu stycken, som kunna ställas vid sidan af hans yppersta, men vände sig äfven ofta till* ämnen, hvilka icke så väl lämpade sig för hans poetiska skaplynne. Han försökte sig uti episk stil i ”Bacchi Tempel” (1783), hvilket, oaktadt det innehåller flera lyckade partier och särskildt några herrliga lyriska stycken, dock icke kan uthärda jemförelse med Epistlarna; han skref åtskilliga dramatiska ”Divertissementer,” odi den fordna kärleken till religiösa ämnen gaf sig luft i diktcyklen ”Zions Högtid” (1787). Det var också under denna tid han på vänners inrådan ordnade och utgaf sina dikter; år 1790 utkommo ”Fredmans Epistlar” och 1791 ”Fredmans Sånger.” Man kan säga, att Bellman under första och sista perioderna af sitt lif helst skref och under den mellersta helst sjöng.
Skaldens sista lefnadsår voro dystra, och han, som så lekande besjungit lifvets glädje, fick, innan han gick hädan, i rikt mått smaka äfven dess bitterhet. Lönnmördarekulan, som slutade Gustafs dagar, gjorde äfven slut på Bellmans lycka. Gustafs vänner, Bellmans beskyddare, blefvo maktlösa efter kungens död. Nöden klappade hårdt på skaldens dörr, och ingen mild konungs frikostighet stängde den numera ute; liertigen-regenten hade icke öra för do toner, hvilka engång tjusat hans snillrike bror. Dertill
Källa: Project Runeberg ·