Sida 20
Men pà julafton kan man ge sig ro, tyckte vatten.
Nissarna genmälde:
i»Säden strid, kakan rund. Hvarje tid, hvarje stund har guld i mund.»
Men I minnens väl, hvar och när vi skola råkas?
Nissarna nickade och svarade:
Om en stund hos fjällets jätte.
Nu farväl, du käre vätte!»
Vätten öppnade kistan och tog händerna fulla af julgåfvor och sprang upp till far, mor och barnen i gården. Bland gåf-vorna var en soldatbössa, ty hvarje karl bör ha en sådan till värn för sitt land.
Sä bar det af från stuga till stuga, frän gård till gård. Trcf ligast, tyckte Vigg, såg det ut i prästgården, där han tittade in genom fönstret. Där satt gamle prästfar, som Vigg kände väl igen, ty han hade flere gånger varit i stugan på heden och hört, huru Vigg förkofrat sig i abcboken, och lagt sin hand på hans hufvud. Prästmor och de vackra döttrarna kände han också, ty de voro så snälla mot mor Gertrud. Julvätten tyckte äfven mycket om prästgärden, ty här voro människorna alltid vänliga mot hvarandra och mot husdjuren och ville, att alla skulle vara lyckliga.
Prästgårdstomten kom ut frän ladan och hälsade på julvätten. Här är nog allting godt, sade vätten.
Källa: Project Runeberg ·