Sida 29
à kommo de till en annan än större byggnad, där det f ocksä lyste ur mänga fönster. Vätten lyfte och svängde sin pälsmössa och ropade: »Lefve, lefve, lefve!» »Hvarför ropar du sä?» frågade Vigg. »Det lar du veta om ett tjugotal ar härefter, men icke nu. sade hans resekamrat och säg litet illmarig ut. Han öppnade sin kista och framtog nägra böcker med mycket vackra pärmar.
»De äro praktfullt bundna,» sade han, »men hvad är deras yta mot deras innehall? De förvara mänga de ädlaste tankar, som människor ha tänkt. För herrn och frun här uppe kunde jag icke påhitta bättre julklappar.
Vigg tick sitta kvar i släden, medan vätten var där uppe. Om det märkligaste han såg där nämnde han ingenting för Vigg. Men jag vet det och kan omtala det. Han säg en gosse, jämnårig med Vigg, en hurtig vacker gosse, om hvilken han förutsett, att han skall varda Viggs trofaste vän och käcke medkämpe i kommande strider för det rätta, sanna och goda. Och i en vagga säg han en flicka, hvars lille mun liknade en rosenknopp. Om henne hade han förutsett, att sedan hon blifvit gift, skall hon kalla Vigg sin lille rare man.
Källa: Project Runeberg ·