Sida 28
trappan. Där stodo drängar och gäspade. Sä kommo de in i ett grannt rum med ljuskrona i taket. Där satt nådig frun och gäspade, och fröknarna tittade pa en färglagd tafla, som under visade dem om det allra viktigaste i deras jordelif: huru folk senast klädde sig i Paris. Herremannen satt halfslumrande med händerna hopknäppta öfver magen och tänkte pà sin höga bild ning, ty han hade i ungdomen läst latin och sedan glömt hvad han läst.
Hans granne, gamle nämdemannen, var däremot en obildad man, ty han kunde bara sin bibel och lagboken och litet mer dessutom, men hade, stackars han, haft intet latin att glömma.
Vätten framlämnade gàfvorna, som mottogos kallt, utom stjärnan. När vätten framräckte henne och sade, att det var en gåfva frän kungen till herremannen, steg denne upp och log och bugade och talade om konungens nàd och sin egen ovärdighet. Därefter gick han in i närmaste rum, där han trodde, att ingen säg honom, och ställde sig framför spegeln och fäste stjärnan pä sitt bröst och, ett tu tre, hoppade han upp och gjorde hvad fröknarna skulle kallat ett battcment och sade till sig själf: nu har jag natt mitt lefnadsmal; sådant far man, när man är ett snällt barn.
Är han ett barn?- frågade Vigg.
Nog är han det, svarade vätten.
•1H
Källa: Project Runeberg ·