Sida 3
Striderna vid Vestkusten 1717 och 1718.
Sedan tsar Peter vägrat att tillsammans med konung, Fredrik IV i Danmark göra ett landstignings-försök i Skåne hösten 1716, rådde stort misstroende mellan Sveriges fiender, och detta närdes sedermera genom tvister angående Wismar, genom ryska truppers inqvartering i tyska riket och genom de af Görtz ånyo till lif väckta fredsunderhandlingarna. Ingen vågade af misstroende till de andra företaga något af betydenhet mot Sverige. Väl hade tsaren, när han med sina trupper lämnade Danmark, förklarat, att han skulle återkomma följande vår, men bitterheten mellan Fredrik IV och tsaren, liksom emellan denne senare och Georg I i England, var så stor, att all samverkan dem emellan blef omöjlig under den närmaste tiden. Till följd af dessa förhållanden blef Sverige under de två senaste åren af Karl XII:s regering förskonadt från större fiendtliga anfall. Särskildt må härvid anmärkas, att tsarens handlingskraft utan tvifvel förlamades genom sonen Alexeis uppförande. Äfven den omständigheten, att den tyske kejsaren gripit till vapen mot turkarne, torde hafva gjort honom betänksam att vid denna tid inlåta sig i större krigsföretag, och då dessutom Rysslands krafter högligen tagits i anspråk under det långvariga kriget, är det sannolikt, att han gerna såg, att förslag om öppnandet af fredsunderhandlingar framstäldes af Görtz. Han fick
1) Då det ej uppgifves, hvar de åberopade handlingarna finnas, tillhöra de Riksarkivet.
