Sida 149
Unga syskon
»— — gissar redan vid första tecknet hvem det är, som kallar. Med håret utslaget, ett vågigt, guldgult här ...»
Igen samma ljud. Hon springer ur sängen, skjuter nyfiket en flik af gardinen åt sidan och tittar ut. Det dröjer en stund innan ögonen kunna urskilja någonting, och hon rycker till, när en näfve sand ånyo träffar mål. Åh, det är säkert bara bror Herman!
Hon tar skyndsamt på sig det nödvändigaste, till sist en sjal öfver axlarna. Trots mörkret, kommer hon snabt och säkert öfver den lilla vinden till trappan; smyger sig sedan vant och varligt ned, med handen på ledstången. I tamburen ett famlande grepp efter regelnyckeln på dess plats därpå en hviskande fråga:
»Det är ju du, Herman?»
»Ja, ja ... öppna sakta.»
Källa: Project Runeberg ·