Sida 7
Den flitiga räfserkan.
Hon räfsar och räfsar, tills solen går ner, Och sjunger och ler. Då vålm efter vålm uppå ängen hon ser.
Och gräset, som nu icke längre är grönt, Det doftar så skönt, Att flickan sig känner för mödan belönt.
Och kvällsvarden sedan! Den smakar så godt, När hemmet hon nått, Ty hvilan är ljuf för den flitige blott.
Källa: Project Runeberg ·