Sida 89
89 AN CKARSVÄRDS ARRESTERING.
komsten hela min lefnad uppväcker ljufva, smickrande och tillfredsställande känslor. — Damerna voro äfven och togo det ömmaste afsked.
Kl. Vs 5 e. m. skedde afresan, då mitt hus, trapporne och hela planen var uppfyld af folk, högre och lägre, som alla önskade oss Guds välsignelse. Då jag körde förbi mitt com-pagnies barack, stod der en skock volontärer och båtsmän, som höllo min häst, med tårar i ögonen begärde att få följa mig, och sedan jag tagit afsked af dem, uppmuntrat alla till lydnad och trohet, önskade de mig Herrens nåd och välsignelse, och resan fortsattes. — Några fruar följde oss till Heising kyrkoby. Öfverstelöjtnant baron Fleetwood, major grefve Jan Adam Cronstedt, kapiten Wallberg, fru Hohenhausen och min syster följde oss till major Danqvardts på Thurby, der första natt-qvarteret togs, och
den 4 Mars kl. 8 om morgon fortsattes resan, sedan vi äter uthärdat ett ömt och rörande farväl. — Kölden var under hela resan ganska sträng med nästan beständiga urväder, i synnerhet till slut, att det är nästan omöjligt beskrifva, hvad vi deraf ledo, och nästan obegripligt, att min hustru kunde uthärda. Vi reste merendels både natt och dag och händelser gjorde, att oftast, då vi någon natt beslutit att hvila, var natt-qvarteret sämre och svårare än slädan på landsvägen. — Föga betydligt föreföll under resan. Alla, som mig kände, yttrade förundran och ömt deltagande; sjelfva bönderne nära intill Helsingfors, der jag var känd, sade rent ut, att de trodde, man gjorde mig orätt.
I Vasa hvilade vi öfver en dag; alla der visade oss den största höflighet och attention; resan derifrån togs öfver Qvar-ken. Vi reste en söndags eftermiddag frän Vasa och funno vid närmaste gästgifvaregård, der vår ankomst genom förbudet var bekant, en stor folksamling, och vid det jag steg ur min släda, fann jag mig omfamnad af en gammal hederlig gumma, uti full gråt och under det hon ropade åt några närstående unga pigor: »flickor, kom och omfamna öfversten». De lydde och tårar flöto ur deras ögon. Förundrad frågade jag, hvad detta ville betyda, då en gammal soldat af Österbottens regemente (hvilken trenne år å rad först på fästningsarbete och sedan under förra årets campagne stått under mitt befäl) steg fram, helsade på mig, ögonen i tårar, och sade: »det är min
Källa: Project Runeberg ·