Sida 103
103 AN CKARSVÄRDS ARRESTERING.
deras beröm- och aktningsvärde esprit och enighet, jag hade att tacka för den drift och skyndsamhet, hvarmed utrustningen blifvit fortsatt. Jag hade uppmuntrat dem med löfte om E. K. M:ts nådiga välbehag och i stället fingo de dela den onåd, hvaraf jag redan nog djupt kände mig sårad; och jag bekänner nu, det jag från denna stund icke mera njöt den ljufva förtjusning, som tillförne, då jag trodde i något mål kunna uppfylla E. K. M:ts önskan.
»Förlåt, allernådigste konung, denna bekännelse, men för den, som älskat E. K. M:t som jag, var ett sår af denna art icke läkt uti ett ögonblick. Min föresats var lika oryggelig som tillförne att med trohet efter min yttersta förmåga söka mina pligter emot E. K. M:t och fäderneslandet fullgöra. E. K. M:t tillfredsställte mig väl flere gånger både genom en dess nådigste skrifvelse och mundteligen på ett sätt, som jag alltid skulle varit ovärdig, om jag nånsin kunde förgäta de ljufva känslor, som då lindrade och började hela de sår, mitt hjerta undfått; men de upprefvos åter snart genom häftigheter och synbara misstankar, dem jag nog vet mig vara skyldig att tåla, men hvilka dock gjorde mig ledsen, villrådig och försagd.
»E. K. M:ts rätta krigsplan känner jag väl icke i denna stund, men jag tyckte mig ofta se fel i sjelfva krigets förande och i flere anstalter, hvilka jag icke mera vågade upptäcka, men som alla öfvertygade mig, det ingen krigsära, intet tillfälle var att hoppas, hvarigenom jag kunde återvinna E. K. M:ts förlorade förtroende. Jag gjorde mig ett litet hopp vid ankomsten för Fredrikshamn, och då jag haft nåden uppvakta E. K. M:t vid Summa, kände jag mig af det nådiga bemötande, hvarmed E. K. M:t mig då öfverhopade, nära att återtaga mitt förra lynne, och E. K. M:t värdes allernådigst sig erinra, det jag då icke lade det minsta hinder emot den föreslagna planen till stadens angripande, utan snarare densamma understödde, hvilket herr öfverstekammarjunkaren m. m. friherre Armfelt med de flere då närvarande äfven torde kunna intyga, men vid den olyckliga reträtten derifrån, hvartill orsakerna ännu äro mig likaså förborgade som de det då voro, försvann allt mitt hopp. Jag ansåg campagnen förlorad och jag såg E. K. M:ts billiga ledsnad, och jag undrar icke, det E. K. M:t misstyckte de råd jag åter började gifva, hvilka alla liksom de förra voro grundade uti mitt misstroende till hela
Källa: Project Runeberg ·