Sida 132
Ii8
ANCKARSVÄRD I STOCKHOLM.
som förut, och Munck, som kort derpå reste till Karlskrona att taga sitt säte uti den förordnade kommittén, skref under vägen ett ganska starkt bref till konungen, hvartill han sjelf visat mig conceptet. Anledningen till trätan har varit hvarjehanda, som jag nu förgätit att med nog visshet och sammanhang kunna uppteckna.
Någon tid före konungen återkom dess generaladjutant friherre Raijalin från Finland och omtalade för många, det han väntade sig flyttning från Gotlands till Kalmare län och att jag vore utsedd att såsom landshöfding på Gotland honom efterträda. Detta gaf mig anledning att af konungen begära en privat audience, som mig lofvades, men flere gånger uppsköts, till om jag rätt minnes andra dag jul, en courdag, då mig före couren lemnades nådigt företräde. Jag omtalade då det rykte, hvartill baron Raijalin gifvit anledning, försäkrade konungen att jag icke emottager Gotlands län, utan smickrar mig blifva bibehållen vid en syssla, den jag på intet sätt vet mig hafva förverkat och den jag tror mig kunna sköta så väl som någon annan; men att om konungen fast beslutat att skilja mig vid arméens flotta, han då täcktes i nåder gifva mig Kalmare län, hvarmed jag skulle kunna finna mig någorlunda tillfredsställd. Konungen svarade härtill ganska nådigt, försäkrade mig uti de mest smickrande ordalag, att det ej vore för min skull, han ville skilja mig ifrån arméens flotta, att han kände den förlust, han derigenom gör, men att han vore dertill nödsakad, emedan officerscorpsen lika som velat honom föreskrifva, det jag och ingen annan skulle dem kommendera, att om han dertill samtyckte, skulle de tro sig hafva trugat honom dertill m. m.; att han tänkt jag skulle ej vara missnöjd med Gotlands län, efter min svärfar det egt; att han ej kunde lofva mig Kalmare län, för det amiralen Lilljehorn derpå hade hans skriftliga löfte, men att han högeligen önskade kunna göra mig nöjd och tillfredsställd. Jag försäkrade mig vara nöjd med det embete jag egde och att jag förr begär mitt bröd af mine landsmän, än emottager Gotlands län. Samtalet räckte länge och angick sluteligen kriget och hvarjehanda; han berömde corpsens tapperhet, men- beklagade sig öfver en slags sturskhet i deras esprit, och jag sökte öfvertyga att utom den hade de icke slagits så tappert. Kungen gaf mig, innan vi skiljdes åt, många försäkringar om sin nåd. Då jag under
Källa: Project Runeberg ·