Sida 8
8
KRIGET I FINLAND 1788.
sats att efter allra yttersta förmåga mina skyldigheter fullgöra, och det är jag min konung lika visst skyldig, som att, då mina råd äskas, dem enligt med sanning och öfvertygelse om sakerne utan smicker afgifva, och denna föresats är jag sinnad till det sista följa, ehvad mig ock hända må.
Juni d. 4 om afton fick jag från kommendanten 3:ne särskilta beskickningar, att nu syntes ryska galerer vilja smyga sig in uti skären; han begärde att jag skulle låta recognoscera dem, det jag ock gjorde, ehuru öfvertygad om orimligheten, att någon fiende då ännu kunde synas. Kapiten Sjöman, löjt-nanterne Cronstedt och Diederichs utsändes med hvar sin slup, återkommo om morgonen med rapport, det de förmente ga-lererne icke annat varit än fiskarebåtar i yttre skären. Kommendanten hade likväl hela natten garnison under gevär.
Juni d. 5 middagstiden återkom Snappopp och berättade, att han kryssat nära in till Högland utan att upptäcka det allraminsta. — En dansk coopvardie man hade han i dagpräjat; denne hade för några dagar sedan seglat ifrån Kronstadt, då der legat 6 örlogsskepp och någre fregatter; flere hade varit under armering, men galerer hade han hvarken sett eller hört talas om.
Flemingen och Montgomeri hafva varit hos mig; begge yttrade mycket missnöje öfver denna omogna tillställning och grufvade sig för utgången, förundrade sig äfven öfver kommendantens fjäsk, som nu för andra gången så mycket i otid gaf en falsk alert utan minsta möjeliga anledning.
Juni d. 9 fick jag af kapiten Tavast kungens bref af d. 5:e. Jag ser deraf beklagligen, att Kongl. M:t är missnöjd med den uppriktighet jag yttrat, men mitt samvete gör mig ingen förebråelse. Jag har afstyrkt kriget af kärlek till min kung, ty efter mitt begrepp är nu riket långt ifrån uti tillstånd att soutenera ett krig; anstalterna lofva visst inga eröfringar, allt synes förhastadt och mindre öfverlagdt. Gud låte icke för-lusterne bli för stora innan slutet. Förebråelser af min kung har jag dock icke förtjent; jag har gjort och gör dagligen min skyldighet, som vore jag den för kriget mest nitiske; i säll-skaper yttrar jag mig icke, bland vänner är jag den minst häftige emot dem, som med skäl kunna anses för upphofsman för hela tillställningen. Huru talar icke öfverstelöjtnanten baron
Källa: Project Runeberg ·