Maria Stuart

sar, och den långa änkeslöjan klädde henne lika bra som den käcka plymbesatta baretten. Samtiden är enstämmig uti att prisa hennes ovanligt vackra händer —»vostre longue, greslc et délicate main», säger Ronsard — och Brantome skildrar dem som »så fint formade, att ej en gång den rosenfingrade Auroras kunde vara skönare». Likaså berömmes hennes små fötter, hennes vackra skuldror och fina, genomskinliga, klara hy. »La blancheurde son visagecontendait avec la blancheur de son uoile», säger Brantome. Men med allt detta har hon dock näppeligen varit den bländande regelbundna skönhet, som eftervärlden så gärna föreställer sig. Hvad själfva de yttre dragen angår, har hon säkert ej varit vackrare än många andra af sina samtida — åtminstone e n af hennes »fyra Marior» var vackrare än hon — men det som utmärkte henne och gaf henne hennes förrang framför andra kvinnor var hennes enastående, allt besegrande »tycke» — den obestämbara, rent fysiska attraktion, den förtrollande ijufva värme, som, när hon höll af någon eller ville vinna någon, utstrålade från hela hennes väsen. Elisabeth af Valois, hennes svägerska och fostersyster, var på sätt och vis en långt finare skönhet än Maria — förnämare och mera stilfull med sitt regelbundna aristokratiska ansikte, de sorgmodiga ögonen och den smala pannan, intill hvilken den lilla pärl-prydda hufvan under den juvelbesatta baretten