Sida 20
rödbrunt (»/or/ rousse» kallar Michelet henne), ögonen bruna och smala, »smala som pilar», halft dolda af ögonlocken, dunkla och svåra att bli klok på. Från porträtten ser hon oftast på en från sidan — den alltid hos henne omtalade sidelong glance» — och hennes blick är tankfull, varm, ibland slug och skälmsk, ibland vemodigt smäktande och tung. Hennes mun var ljuf och röd, hennes röst frisk och gäll, hennes skratt alltid tillreds, hennes rörelser hastiga och djärfva. I motsats till blickens svårtydda uttryck stodo alltid hennes meddelsamhet och öppenhet, hennes otålighet, hennes muntra och orädda lynne. »She sheweth a disposition to speake much, to be bold, to be pleasant and to be very familyar», beskrifver henne några år efteråt Elisabeths sändebud Knollys i ett förtroligt bref till Cecil. Och detta senare — tvetydigt berömmande, tvetydigt tadlande — ord »familiére» kommer beständigt alla hennes skildrare på tungan, målar antagligen tydligast hennes egendomliga sätt att vara. Alla funno henne pikant: kontrasten mellan hennes stolta prinsessehållning, då hon teg, och hennes vårdslösa, naturliga förtrolighet, blott hon öppnade munnen, blott hon kom till att skratta, har verkat förtrollande och eggande. Hon var en outtröttlig ryttarinna, var smidig och stark, tog sig ut i nästan alla dräkter, kunde bära bröstharnesk och tartan lika väl som siden och spet-
Källa: Project Runeberg ·