Sida 19
Kardinalen af Lothringen, hennes morbroder Charles, beundrade henne högeligen — han såg intet annat fel hos henne än att hon »åt för myckeb. Detta fel följde henne alltid — hon var icke i stånd att lägga band på sin aptit, och det mystiska onda i sidan, hvilket hela hennes lif plågade henne, uppträdde gärna strax efter en måltid. Kanske berodde det på att hon var så starkt snörad; liksom sin mor var hon mycket robust, och tidens mod fordrade ju en midja, som nästan omöjliggjorde tillfredsställandet af en ung persons i allmänhet friska matlust. Hon var mycket fåfäng — liksom hon på det hela hade alla en ung flickas vanliga svagheter: hon älskade smicker och komplimanger, hon var tokig i parfymer och smycken och vackra kläder. Trots sin säkert alltid uppriktiga religiositet, trots alla finare kulturella intressen var hon ytterligt världslig: »of the world
— vvorldly».
Oaktadt alla porträtt och beskrifningar på Maria Stuarts utseende, är det numera rätt svårt att bestämma, hvari hennes från hennes tidigaste ungdom så högt beprisade skönhet egentligen bestått. Hon var lång, yppigt och kraftigt byggd och hade Guisernas starka kroppskonstitution på samma gång som deras »mobilité nervense». Ansiktet var fint, blekt och långlagdt med lång haka och lång rak näsa, håret
Källa: Project Runeberg ·