Maria Stuart

icke hyste särdeles stor ömhet för de sjukliga, underligt excentriska och perversa barn hon skänkt honom, visade alltid stor förkärlek för sin unga svärdotter och var mycket stolt öfver henne. Och denna halft faderliga, halft ridderliga hyllning, som den ännu ungdomlige kungen ägnade Maria Stuart, bestämde naturligtvis hans kavaljerers och följeslagares hållning gentemot henne. När man därtill ihågkommer den härskande galanta tonen vid hofvet (jfr Brantöme o. a.), kan man göra sig en föreställning om den atmosfär af smicker, skvaller och mer och mindre förblom-merade kärleksförklaringar, hvari den unga flickan växte upp. Dock tycks det icke ha varit någon allvarlig fara för att hon någonsin under denna tid skulle ha glömt hvad hon var skyldig sig själf och sin höga ställning. Hon var nog kokett — hennes sätt gentemot de franska beundrare, framför alla Chåtelard, hvilka ett par år efteråt följde henne till Skottland — lämnar en inga illusioner i detta afseende; men trots allt sitt — efter våra begrepp högst vågade — koketteri, som tidens sätt att vara ursäktade och auktoriserade, tyckes hon ännu fullkomligt ha förstått att hålla den tillbedjan, som ägnades henne, inom tillbörlighetens och det passandes gränser. Hvarken hennes hjärta eller hennes sinnen ha, innan hon kom hem till Skottland, ännu talat — hon kunde ännu lita på sig själf och andra kunde lita på henne.