Sida 17
sin bröllopsdag —... fen ai å peu prés fait toui cequejevoulois». Såsom regent är alltså hennes personliga ståndpunkt denna, ytterst primitiva: »Jag gör hvad jag vill» — hvilket emellertid inte utesluter, att hon jämt och ständigt låter leda sig af dem hon för ögonblicket mest tror på eller älskar. Sålunda underskref hon på egen hand, lättsinnigt, egenmäktigt, konventionen i Fontainebleau, i hvilken hon utan vidare förband sig att »lier, joindre,annexer etunir le royaume d'Ecosse å la couronne de France» — men hon gjorde det därför att Henrik II sade, att »hon skulle göra det»! Ty trots all suveränitet, alla härskarinnefasoner och all diplomatisk träning var det hennes innersta natur att lyda — lyda blindt. Både som kronprinsessa och drottning hjälpte hon, utan att resonera öfver saken, sina älskade Guiser att hålla tummen på ögat på Katharina af Medici. Denna, som själf inte visste, hvad hjärta ville säga och inte begrep att hjärtat var Maria Stuarts svaga punkt, öfverskattade henne som politisk motståndare, och det var af fruktan för henne och hennes inflytande på Frans II som änkedrottningen på sin tid, strax innan kungens död, gjorde denna halfva vändning mot Chå-tillonerna och det protestantiska partiet, hvilken sedan för Frankrike hade så vidtomfattande följder.
Henrik II, som hatade sin gemål och troligen
2. — Mailing.
Källa: Project Runeberg ·