Sida 31
Si je suis en repos, sommeillant sur ma couche, j’oy qu’il me tient propos, je le sens qu’il me touche...
Det tyckes mig, att man midt under hennes banalt sentimentala, konstnärligt rimmade klagan här i dessa sista strofer spårar en uppriktig saknad, hör en bedröfvad ung flickas halfkväfda snyftning. Men hon anar ej själf, hur ljum och sval den känsla är, som hon finner tillfredsställelse i att omsätta i dessa nätta franska vers. En annan man skulle, när hennes timme slog, lägga andra ord i hennes penna, lära henne skrifva ett annat språk än de parisiska hofpoeterna någonsin kunnat lära henne.
Källa: Project Runeberg ·