Sida 30
varit hennes barndoms lekkamrat och ständige följeslagare, hade sett upp till henne och låtit sig leda af henne, så länge hon kunde minnas, därför höll hon af honom. Därför klingar också då och då en omisskännlig ton af verklig smärta genom den akademiskt känslofulla sorgedikt hon skref öfver den döde, ehuru den i det stora och hela blott uttrycker medlidande med henne själf:
»Fut-il un tel malheur de dure destinée, ny si triste douleur de dame fortunée,...
Qui en mon doux printemps et fleur de ma jeunesse toutes les peines sens... o. s. v. o. s. v.
Men:
Si en quelque séjour, soit en bois ou en prée, soit sur Taube du jour ou soit sur la vesprée, sans cesse mon coeur sens le regret d’un absent.
Källa: Project Runeberg ·