Sida 29
älskat sin drottning med en brådmogen lidelse (il était éperdument épris, säger Brantome, som naturligtvis ofta såg dem tillsammans), hvilken, efter allt att döma, blef en medverkande orsak till hans död. Throckmorton, som vid den tiden i egenskap af Elisabeths sändebud efter freden i Cateau-Cambrésis uppehöll sig i Frankrike och alltså borde veta godt besked om allt, som angick det unga, från engelsk sida så noga observerade kungaparet, låter tydligt påskina, att det förtidiga äktenskapet tog lifvet af den sjuklige ynglingen, och hertigen af Alba säger rent ut: »Han dog af Maria Stuart.»
Allt tyder på, att den unga drottningen under den korta tid hon var gift med Frans II, så vidt hon förstod, varit sin gemål en trofast och hän-gifven maka, och det är långtifrån omöjligt, att hon — ung och oerfaren som hon var och i högsta grad smidig — öfvertalat sig själf att i honom se något mera och annat än han i verkligheten var. Valoisväldets nimbus bländade henne ju länge efter att hon för alltid lämnat det bakom sig, och i le Roi Trés-Chrétien såg hon alltid
— hvilket förnamn han än måtte bära, och hur ung och svag han än måtte vara — en af världens förnämsta furstar, för hvilken allt vore möjligt. Kung Frans’ gosspassion smickrade henne och hon har troligen, innan hon visste bättre, inbillat sig, att hon delade hans känslor. Han hade
Källa: Project Runeberg ·