Sida 28
läggningar om, hvad som skulle företagas mot de protestantiska prinsarna af blodet — dog Frans II.
Detta plötsliga, om än ej alldeles oväntade dödsfall försatte den unga änkan i den yttersta bestörtning och i den djupaste, mest uppriktiga sorg och förtviflan. Inte för det att hon hade älskat sin make — han var vid sin död för henne detsamma som han alltid varit: en outvecklad pojke, ful, melankolisk, skygg och trubbig i sitt sätt — men han hade älskat henne, och genom honom hade hon sett sig lyftad till den högsta eller näst högsta af de värdigheter en kristen prinsessa på den tiden kunde ernå.
Näst högsta. Ty huru strålande drottningens af Frankrike och Skottland dubbelkrona än syntes, så fanns dock i Europa ett ännu mera eftertraktadt diadem. När prinsessan Elisabeth efter freden med Spanien 1559 blef Filip II :s gemål, är det icke otroligt, att hennes svägerska afundades väninnan »ce beau mariage». Spaniens drottningkrona var för det 16:de århundradets giftasvuxna furstinnor detsamma som Englands under det 20:de förmodligen anses vara: den utan all gensägelse mest eftersträfvansvärda. Men efter Spanien kom Frankrike, och i sin ungdomliga egoistiska äregirighet värderade Maria Stuart sin gemål precis lika högt som hon värderade hans krona: d. v. s. oändligt högt.
Den unge kungen hade däremot å sin sida
Källa: Project Runeberg ·