Sida 183
hyars ankomst genom vinterns försvårade postgång fördröjdes till den 22 Februari, sin minister tillkännagifva att, i händelse konungen icke antoge det anbud af subsidier, England redan gjort, skulle han genast hemresa och flottan under amiral Keats hemkallas från Göteborg. Då ministern vid sin audiens framförde detta svar, uppblossade konungens vrede till den grad, att Merry, fruktande för något opassande utbrott, skyndade sig från konungen, utan att uppläsa en not, som medgaf Sverige att sluta enskild fred. Konungen var färdig att förklara England krig och skref ett egenhändigt bref till landshöfdingen grefve Rosen, innehållande befallning att belägga all engelsk egendom i Göteborg med embargo, utan att härom underrätta baron Ehrenheim eller någon annan. Åtgärden väckte allmän bestörtning. Vreden och förbittringen fick dock hastigt en annan riktning, då han nästan i samma ögonblick erhöll ett exemplar af de med luftballoner från Seland öfrersända proklamationerna, som uppmanade till uppror, (17) och följden blef, att med genast afsänd kurir återkallades embargon, som varat 18 timmar. Der-jämte fann sig konungen, som nu besinnat sig, tvungen att antaga den erbjudna subsidiesumman 1,200,000 Pd Si; vexlama blefvo accepterade ocb traktaten slutligen afslutad den 1 Mars 1809.
Det förflutna årets händelser äfvensom det närvarandes hotande förebud hade slutligen hos nationen stadgat den övertygelse, att om konungen icke skildes från styrelsen, skyndade Sverige ohejdadt till sin undergång. Men för att kunna företaga och utföra en sådan åtgärd, fordrades militäriskt biträde, hvilket icke var lätt att frammana. Det bereddes dock inom vestra arméen af öfverstlöjtnant Adlersparre, som utan befattning fortfarande uppehöll äg på Sofielund. Ingen kunde vara dertill lämpligare. Han hade under sin korta tjenstgöring vid vestra arméen, der nästan ingen af de befälhafvande officerarne kunde i kunskaper och företagsamhet med honom jämföras, i hög grad ökat sitt tidigare förvärfvade anseende och tillvunnit sig både befälets och manskapets förtroende. Han var deijämte förslagen, äregirig och lätt missnöjd.
I samråd med majoren baron C. H. Ankarsvärd beslöt han i alutet af år 1808 att, om det blefve nödvändigt, skulle trupper ur vestra arméen marschera till Stockholm, samt att en och
Källa: Project Runeberg ·