Sida 28
tänktes för demokratiska och republikanska tycken, hvilka ännu icke kommit på modet i konungarnas omgifning.
Då man efter 50 år bedömer den tidens handlande personer, måste man göra sig reda för den tidens förhållanden, så oände-ligen olika dem, hvari vi lefva. Man måste erinra sig, att den enväldige konungen hade en stor laglig makt, för hvilken alla pligtskyldigt böjde sig, älven när de insågo och beklagade de olyckliga följderna af det inskränkta omdöme och den oinskränkta vilja, som framkallat dem. Ingen ifrågasatte skyldigheten att lyda, sedan konungen, med förkastande af gjorda framställningar och invändningar, fattat sitt beslut Börande statsmedlens anvisande och utbetalning fanns den tiden ingen inför rikets ständer ansvarig föredragning i statsråd. Konungen förfogade öfter penningeförvaltningen lika egenmäktigt som öfter allt annat, hvårföre det ock hände, att krigsdepartementet, ehuru det anmält att kassorna voro tomma, ändock erhöll befallning om utbetalningar med konungens egenhändiga påskrift, att »departementet komme, i händelse af uraktlåtenhet, att ansvara för följderna.» Det fanns ingen laglig utväg att uppehålla eller förekomma verkställigheten af ett konungens beslut, huru oförståndigt detta än kunde vara. Valet var endast emellan lydnad eller uppror, och som allmänna tänkesättet i afseende på det sednare stod mer än 50 år efter vår mognare tid, så åtgick mycken besinning, innan detta sista genomgripande medel slutligen användes.
Under sådana förhållanden gjorde general-adjutantsbefattnin-gen, som huftudsakligen bestod i utfärdandet och verkställandet af konungens militära bud och befallningar, sin innehaftare, mer än någon annan, till ett lydnadens redskap; likväl var Tibell detta ingalunda blindt. Några skriftliga bevis på hans motstånd mot konungens inföll finnas väl icke nu, ty föredragningame skedde muntligen, men författaren har många gånger hört general Lefren, som den tiden var adjutant hos Tibell, berätta, huru denne, vid återkomsten från föredragningame ofta beklagade sig öfter de strider, han haft mot konungens oförståndiga åsigter. Det är dessutom kändt, att han motsatte sig spridningen af Bergenstråles och v. Vegesachs landstigningar såsom för svaga, och yrkade, att de måtte förenas, men helst sändas till förstärkning af finska hären. Allt, hvad Tibell under tiden skriftligen framställde eller tillstyrkte, vittnar för öfrigt lika mycket om foster-
\
Källa: Project Runeberg ·