Trädgårdskonst. Anvisning att anlägga och underhålla trädgårdar...

leda gångarne; derigenom erhåller man en önskad skugga. Finnes vatten i en trädgård eller vid dess gräns, så bör man äfven leda gången så, att den ett litet stycke vidrör stränderne, och detta helst på elt ställe, der vattnet med dess omgifning framställer sig vackrast. Sedan föres den bakom en busk- eller trädgrupp och åter tillbaka, i fall vattnet är stort.

§ 2. Man har vanligen tvenne slags gångar i en trädgård, nemligen hufvudgångar af en större bredd, och smalare gångar. De smala ledas vanligen genom täta lundar, eller till en enslig löfsal, en källa, ett mindre tempel, en kulle, hvarifrån man har en vacker utsigt m. m. Vidare användas gerna smalare gångar i den del af trädgården, som hufvudsakligen begagnas till blomsterodling. De breda deremot äro de egentliga hufvudgångar-ne, som mest begagnas.

§ 3. Allt för många gångar bör en trädgård likväl icke bafva. Gräsplanerne blifva derigenom för mycket genomskurna och sönderdelade, för att göra någon effekt, och hela trädgården érhåller icke något storartadt utseende. Derföre är det nödvändigt, der två eller flera gångar närma sig hvarandra, att genom plantering undangömma dem för hvarandra. Men alltför ängsligt bör man likväl ej söka att dölja gångarne. De af-bryla och kontrastera genom sin färg rätt skönt mot gräspla-nernes kolorit, och för att kunna få ett begrepp om dessas vackra form, måste man då och då kunna skåda deras gräns, hvilken just bildas af gångarne. Att anlägga för få gångar är kanske mindre att rekommendera än att anlägga för många. Man vill kunna komma till alla de vackraste partierna och spatsera en längre tid, utan att behöfva komma ofta tillbaka på samma fläck. Men fram och tillbaka måste man kunna passera en väg med lika stor njutning. Det är lätt att genom gruppering och väl anbragta utsigter laga så, att gången blifver lika mycket underhållande, då man vänder tillbaka. Man bör aldrig låta en gång upphöra vid något föremål, så att den promenerande är tvungen att vända om, utan gången bör fortsättas, antingen enkel eller förgrenad, till dess den åter förenar sig med de andra.