Sida 265
ARTUR HAZELIUS. 23
Hällestadstapelns stora klocka ringde, och studenterna upptågade, f&retrftdda af florbehängda standar och fanor: IJpsala studentkårs, Stockholms och Norrlands nationers samt Stockholms högskolas. Yid sidan- af dem stälde Stockholms arbetareförening sitt baner. Omkring kistan höllo tolf rättvikskarlar vakt, och Nordiska museets kullor stodo i vackra sorgdräkter af svart med hvita dok samlade vid sidan af templet. När klockan slog sex, tystnade klocktonema från Hällestadstapeln och regementsmusiken tog vid. Så ljöd requiem, sjunget af en manskör, och när sången tystnat, trädde professor Oskar Montelius upp till katafalkens fotsteg och talade:
Åter har Sverges folk lidit en oersättlig förlast. Artur Hazelius har ryckts bort midt under sitt rastlösa arbete. Hans stora lifsgärning synes oss nu ?ara endast halfgjord, liksom den väldiga byggnaden där nere på Lejonslätten står endast halffärdig, detta palats, som blir en af vår stads ståtligaste prydnader, och som skall inrymma en af vårt folks största skatter. Vi sörja ej blott för hans egen utan för vår och sakens skall däröfver, att det Nordiska maseets skapare ej fick se sina samlingar inflyttade i den byggnaden. Men lika säkert som vi kunna hoppas, att det Nordiska maseets nya hem snart skall stå fördigt, lika säkert kanna vi hoppas, att Artur Hazelius' lifsverk skall fullbordas. Vi hafva så mycket större skäl att hoppas det, som vi veta, att det stora företaget, tack vare hans själfuppoffrande energi, står på säker ekonomisk grund, om än ett kraftigt understöd från allmänhetens sida hädanefter som hittills är nödvändigt.
Det kunde synas öfverflödigt att i dag och på denna plats orda om .\rtur Hazelias' lifsgärning, ty den är känd af alt Sverges folk, ja den är känd i alla Nordens länder. Men då Nordiska museets styrelse önskat, att några ord nu skulle sägas därom, gör jag det så mycket häUre, som det är ett behof för oss andra arbetare på samma fält att gifva ett offentligt uttryck åt den beundran vi känna för hvad han uträttat, för det öfverlägsna sätt, hvarpå han utfört sitt svåra värf, för den vetenskapliga ande han från första stund visste ingjuta i sitt företag, för den genialitet han visade i stort som i smått.
För några år sedan hörde jag en forskare nästan med förtviflan tala om den oersättliga förlast, som ej blott vetenskapen, utan hela mänskligheten lider hvar gång i den yttersta västern af Nordamerika ett litet folks fädemeärfda odling tillintetgöres af den moderna kulturen, innan man, så vidt görligt varit, lyckats i alla enskildheter bevara minnet af, huru det folket lefvat.
Digitized by
Källa: Internet Archive ·