Sida 947
MTRJJ(RNSTILLVBBKNING OOn SMIDE I HÄRJEDALEN. 153
blott ett eller annat tiotal kg järn erhölls, och tillika sett de flere tiotal meter höga masugnsskorstenama vid järnbruken, där vid h varje »utslag» tusentals kg tackjärn vinnas, han förstår de jättesteg, som tagits. Dem har nu Härjedalen icke fått vara med om att taga, om ock en ansats därtill gjordes. I stället har järntillverkningens industri härstädes, så väl i den ursprungliga mindre skalan af allmogenäring som i större af bruksrörelse alldeles tynat bort — tills vidare åtminstone. Den förra dog ut som föråldrad, den senare af brist på kommunikationer. Med dessa anteckningar må dock några minnen bevaras från denna industris barnålder äfvensom från därmed sammanhängande smidesverksamhet i orten.
Sedan hvilken tid myrjärnstillverkningen bedrifvits i Härjedalen kan visserligen nu ej med visshet bestämmas. Men då det är kändt, att smältning af myrjäm måste i vårt land hafva förekommit redan under den äldre järnåldern, ^ kan man med stor sannolikhet antaga, att det ej dröjde länge efter ortens bebyggande (hvilket som bekant enligt gamla norska sagor skall hafva skett under den yngre järnåldern), förr än man kom på den tanken att tillgodogöra sig den mångenstädes i myrarna, skogssjöarna och spakflytande åar förefintliga malmen. Redan de första nybyggarna torde från sina förra hemvist hafva fört med sig färdigheten att uppsöka och bearbeta denna, och då någon större omkostnad, hvad redskap beträffar, ej kräfdes därför, kunde man sä mycket lättare slå sig därpå. Till en början var det väl endast till husbehof, som man brände sitt järn. Men pä en ort som denna, hvarest jordbruket ej kunde komma till någon större utveckling, var det ock naturligt, att man sökte bereda sig andra näringskällor vid sidan af boskapsskötseln, jakten och fisket. Sålunda blef också järntillverkningen en sådan, i det man till angränsande orter började afyttra öf verskottet af det man vunnit för eget behof.
* Se härom bl. a. O. Almgren: Sveriges fasta fornlämningar från hednatiden. Stockholm 1904. S. 15.
Digitized by
Källa: Internet Archive ·