Sida 10
ALE
1864—065
rashite Är det ej underligt, att man alltid frågar gossar hvad de vilja blifva, hvad de ha håg och fallen- het för och ger dem sedan tillfälle att läsa eller utveckla sig efter deras böjelser, men att man aldrig gör så med flickor, de få icke själfva tänka eller välja yrke eller lefnads- väg. Ack, jag skulle ha velat lefva på vatten och bröd och varit öfver- lycklig om jag fått lära hvad yng- lingar lära vid akademien, fått i frihet med egen sträfvan bryta mig min. Väg sc.?
Ur Hertha Eller En själs historia, Teck- ning ur det verkliga lifvet Af Fredrika Bremer,
Förf. till »'Teckningar ur hvardagslifvet», »Hemmet I Den Nya Verlden>. M. M.
Ur Recension af Hertha, Svenska Tid- ningen !/1 1856:
>Imellertid skulle naturligtvis Hertha framstå såsom föregångerska och exempel äfven i detta afseende.
M:ll Bremer låter sin unga, -
hjeltinna efter den stora eldsvå
i Kungsköping vandra omkring som
en annan jungfru Åhrberg och för- binda de sårade. Den blygsamma varelsen finner det ingalunda an- stötligt att sköta >Yngves knäskada >, att sitta dag efter dag vid den säng- liggande patientens bädd och med sin >mjuka hand förbinda en henne förut alldeles obekant ung mans
10
sår». Detta kapitel har till öfver- skrift: > Herthas del.> Om det varit frågan om foten, skulle jag ej sagt så mycket om det, men — knäet . .. det är i sanning för långt gånget. > Herman Bjursten.
MARSOROLIGHETERNA 1864.
Gatubuller.
Tillställarna af gårdagens sympathimöte för Danmark hade sannolikt, då de utsatte mötet på en Söndag, icke betänkt, att åtskilliga af de oroliga elementer, som alltid finnas bland en stor stads befolkning, skulle begagna detta tillfälle för att utom hus och på egen hand, med störande af Böndagens frid, tillställa sär- skilda demonstrationer utan annat syfte än att få skoja och göra oväsende. De ledsamma följderna af denna obetänksamhet uteblefvo dock icke. Redan under mötets sammanvaro samlade sig på Brunkebergstorg utanför de la Croix” salong, der mötet hölls, en stor massa menniskor, som genom hurrarop och hojtande gåfvo sin närvaro tillkänna för de i salen för- samlade, hvilka deremot iakttogo en i allo berömvärd ordning och god hållning. En och annan folktalare lärer äfven uppträdt i det fria. Sedan skaran följt en del af mötets leda- möter förbi danske ministerns bostad, der lefverop höjdes, till Gustaf Adolfs torg och slottet, återvände den till Gustaf Adolfs torg och företog derifrån under larmande rop åt- skilliga utfärder i större eller mindre hopar, såsom till Blasieholmen, uppåt Drottninggatan och äfven in i sjelfva staden mellan broarne. Dessa bullersamma uppträden fortforo långt in på natten, ehuru polisen sökte förekomma ofoget och nödgades häkta icke mindre än 77 personer, hvaraf dock största delen åter sattes på fri fot på morgonen. Det är bedröf- ligt att behöfva tillägga, att s. k. bättre per- soner, som borde känna det dryga ansvar som lagen stadgar, lifligt deltogo och stundom liksom ledde oväsendet.
Ett kraftigt medel till massornas skingrande och som gjorde god verkan på Gustaf Adolfs torg, var sprutning ur slangar från vatten- ledningsrören, och hvarvid, såsom rättvist var, äfven de nyfikne åskådarne fingo sin beskärda del. ;
Post- och inrikestidningar 7/3 1864.
VÅR POLIS.
Polis! Polis! O, vår polis!
Ljud högt, o dyra ord!
Ej Londons vunnit mera pris,
Ej utmärkt sig på flera vis
An vår polis, hvars glans är spord Långt utom Sveriges jord.
Den är väl tarflig, skall så bli För den som prål begär; Gardisten stolt går den förbi, Men den polisen älska vi: För oss posterad här och der, En gudavakt den är!
Hvem täljde väl de mödors tal Som denna corps bestod?
När skränet ljöd i mars-qvälln sval, När uppror kom från La Croix's sal. Hvem mätte all dess vattenflod Och allt dess tålamod?
Och det var här det vattnet flöt,
Ja, här på oss det var!
Och det var här sin fröjd den njöt. Och det var här sin dusch den göt, Den corps som Stockholm räddat har I dessa upprorsdar,
Ur Konstapel Batongs sägner 1864.
OM HELFVETESLÄRAN.
C. J. BOSTRÖM. AA. F. BECKMAN.
Till helfvetet således med hela den gamla barbariska djefla- och helfvetesläran; och dit äfven — hade vi så när sagt — med alla de råa och tanklösa varelser; som ännu i våra dagar förkunna henne. Men på allvar kunna vi dock såsom förnuftiga menniskor ej heller åt dessa mer än åt andra tillönska något ondt, utan vi önske dem tvertom at hjertat allt godt, men i synnerhet likväl en större upplysning och en renare Christendoms- kunskap — ehuru vi föga hoppas att vår önskan i detta afseendet snart skall uppfyllas.
C.J. Boström 1864.
Villigt medgifves att prester finnas i stort antal, som tro på tillvaron af både djefvul, helvete och evig osalighet, för dem, som förhärda sig mot sanningen och Guds nåd. Förf. till dessa rader är en ibland dem. Det är en sanning, att theologerna, åtminstone härstädes, alldeles icke satt i fråga att »bevisa för sina lärjungar, att den ifrågavarande läran är rent hednisk ochristlig och oförnuftig». Det är möjligt att prester finnas, som på ett rått och tanklöst sätt använda de ifråga- varande lärorna såsom sedligt motiv. Huru- vida anmärkaren är rätta mannen att förehålla andra råhet, torde läsaren, utan vidare kom- mentarier, kunna bedöma af just hans egen skrift. Huruvida han genom denna skrift visat sig såsom kompetent domare öfver andras tanklöshet, skall granskningen måhända göra klart.
A. F. Beckman 1864.
Källa: Project Runeberg ·