Sida 42
1887
j. ÖBRVATT
RUD
« IV, : IC, Bry
SEDLIGHETSDISKUSSIONEN I VERDANDI 1887.
Litteratören Hinke Bergegren: De, som beskärma sig öfver osedligheten i våra dagar, glömma tyvärr före- gående generationers syndaregister. Man skulle kunna tro att våra för- äldrar lefvat som englar, men att de åtminstone inte varit könlösa englar, därpå utgör den ärade för- samlingen sjelf ett vittnesbörd. Försöken att rädda de s. k. fallna misslyckas nästan alltid. Hvarföre? Ombytet är för starkt: förut så riktigt könsumgänge, sedan intet allss Man borde åtminstone låta flickorna på räddningshemmen ha en älskare.
Professor Waldemar Rudin: Nej, låtom oss hålla fast vid äktenskapets helgd. Dess betydelse är ju bland annat att vara en garanti mot den lössläppta kärleken.
Lice. Knut Wicksell: Vänd om frågan och se den ur de lägre klassernas synpunkt! Är deras fordran på kvinnans renhet alldeles obe- rättigad? Huru kan det system för- svaras, som medför den ena samhälls- klassens uppoffrande till den andras förmån, såsom nu sker genom pros- titutionen, hvilken just utgör den nödvändiga konsekvensen af de nuvarande förhållandena.
Fur. fil kand. Johan Lilliehöök: Både gruppäktenskap, mångkvinneri och mångmänneri m. m. hafva på olika stadier ingått i det sedliga
42
medvetandet. Man får ej stämpla allt sådant som blott sedliga för- villelser, och stanna i stum beundran inför det beprisade äktenskapet. Äfven äktenskapet, sådant vi känna det, kommer att växla form och innehåll, och det liksom allt annat bör få bedömas och kritiseras.
Fil. Kand. O. E. Lindberg: Köns- driften — denna naturkraft — är, har man sagt, öfverflödande. Må så vara, men detta öfverflöd måste tyglas af förnuftet. Detta, säger man nu, kan aldrig realiseras. Jo, men villkoret härför är att behärska sig sjelf. Detta kan ernås genom en sann uppfostran, men så långt äro vi ännu ej komna; vi äro i detta afseende ännu i människoslägtets barndom. Men redan nu gifves det yttre hjälpmedel. Ett sådant är tidiga giftermål, såsom ett surrogat härför vore tidiga förlofningar att förorda, ty erfarenheten visar, att man då kan lefva kyskt, äfven om man förut i sedligt hänseende ej lefvat klander- fritt.
Herr G. af Geijerstam: Jag minnes ett ansigte, hvarken fult eller vackert, ett utseende som de flesta, men som Just genom sina outvecklade drag, genom det outpräglade i uttrycket täste sig i min erinran. Jag återsåg det några år senare; det barnsliga, famlande uttrycket var nu borta; det hade gifvit rum för ett bestämdt, allvarligt, medvetet, vittnande om en själens adel, som endast vunnits
genom personlighetens eget utveck- lingsarbete. Det är under denna bild, som Jag betraktar utvecklingen; den går ej från ett absolut godt till ett absolut ondt eller tvärtom, dess väg och dess gränser äro helt andra.
Kand. O. Levertin: Jag måste inlägga en gensaga mot en före- gående talares uppfattning af kysk- heten, att häri det afgörande skulle ligga i frågan om den rent yttre afhållsamheten. Det finnes äfven en själslifvets renhet, en tankarnas och känslornas kyskhet, och utan denna är den fysiska renheten värde- lös. Finnes denna inre renhet; då eger man ej rätt att stämpla en menniska som osedlig, äfven om hon före sitt äktenskap haft en för- bindelse.
Teol. stud. Hogner: Konsekven- serna af den fria kärleken äro 1:0) kvinnans förnedring Chon nedsättes till ett njutningsmedel); 2:0) för- summandet af barnens uppfostran (njutningen blir samlifvets mål); 3:0) arbetslustens nedsättande. Nam- net den fria kärleken är en usur- pation; naturdrift är icke kärlek, denna är en förnuftig känsla och driften är ofri och djurisk. Den »fria kärleken> innebär att låta djuret inom oss herska öfver men- niskan; detta är ej humanitet, utan bestialitet.
Källa: Project Runeberg ·